Lisbeth Salanders och Ofelias klagan

Maybe I want too look cheap

Först en lagom gnällig detour om feminismer och en påstådd motsats. Kanske feminism handlar om rätten att vilja och göra vad farao som helst vi behärskar och aspirerar på, och kanske det också handlar om att slippa ha det tråkigt. Allt däremellan handlar om att förverkliga sig trots att man är kvinna, och allt därefter är bara en fråga om politiskt perspektiv som ställer frågan hur detta bör gå till och besvarar den på olika vis. 

För en del handlar feminism om att alla ska ha det lika tråkigt, vi kan kalla dem för rättvisefeminister eller s-kvinnor som formulerar den heliga jämställdheten som överordnad allt i samhället, ibland kallar de sig för F!'are och startar sålunda egna partier med idén att det går att samsa feminister under ett politiskt tak, som om alla feminister kan enas i politiska verktyg. Därför stolpade nog Tiina Rosenberg iväg, för hon fattade det omöjliga till slut. Men ärligt talat är de senare lite roligare än de förra även om slagkraftigheten inte direkt kan översättas i dimensioner av verklighet. Jämför bara en urtrist Margareta Winberg med en Gudrun Schyman, den senare får ju åtminstone reaktioner och den förra får en bara att somna av outhärdliga floskler. Som:

Hör mig snarka.

Somliga andra menar att mäns möjligheter till skojigheter inverkar, de facto, menligt på kvinnors möjligheter att ha skoj, dem kan vi kalla för utlitaristliberala feminster. Vi kan också kalla dem för birgittor som går till storms över porr och horor, för de ser män som har roligt och kvinnor som alltid gråter, och gråter de inte så bör de göra det. De står radikalfeminsterna ganska nära, i så måtto att de tycks gilla dem och de formligen älskar termen "mäns våld mot kvinnor", men radikalfeministerna är akademiska poststrukturalister som ser att alla män är förtryckare, och kvinnor offer, alla män har det skoj och alla kvinnor har det tråkigt. Är dem inte det var och en, så nyttjar män strukturen eller har fördelar av den, och kvinnor är omedvetna om sitt eget förtryck, och dubbla offer. I politisk översättning, om än ofta akademiskt förklätt, är det alltid bättre att behandla kvinnor paternalistiskt än att stärka kvinnors självförtroende och makt över sina liv, staten är bättre än familjen och det är allas plikt att att hindra ("hjälpa") kvinnor från dåliga och tråkiga val, och sådana val är att bli horor eller fruar, men det senare är svårare att förbjuda så man går på horan istället. Går även i den populariserade formen under namn som dworkinier som uppmanar till "vapenvila" genom våldtäktsfria dygn (var sjyssta nu våldtäktsmännen/männen). Icke att förglömma den försvenskade grenen av kieloter som känner att hor är hemskt tråkigt, och av samma anledningar förordar knullkontrakt för att hindra våldtäkter, tycker att uppsåtskrav i väldtäktsmål visar hur misslyckade liberala rättsprinciper är.

Någonstans här och där spretar gröna feminister fram, som t ex ser bilar som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. Sedan har vi de som försöker se genusstrukturer i klimatfrågan eller i kollektivtrafiken i så måtto att barnvagnar tenderas åtföljas av kvinnor och att kvinnor cyklar oftare och män kör nya bilar och fort, men jag har ingen aning vad man ska kalla dem utan att någon genusvetare blir sur. Det finns i all denna röra även så kallade särartsfeminister, men de verkar mest upptagna med annat än politik, som att prata om riktiga kvinnor och män, ett slags parallellt universum där folk som grillar korv vid en härd tycker det är värsta ideologin.

De som utgår från att alla människor har individuella rättigheter, anser att alla människor oavsett kön har rätt att ha det tråkigt eller skoj, it's their goddam choice. Idealt är att ingen annans möjligheter till lycka inkräktar på andras möjligheter, vi kan kalla dem för individualistfeminister (som liberalfeminister fast som på 1800-talet). Ibland blir de en aningens blinda för strukturer, det ska erkännas, för ibland är det inte människors "goddam choice" att ha det tråkigt, man väljer inte att födas fattig eller rik, men det gör det inte rätt att ha skoj eller att förverkliga sig på någon annans bekostnad för den sakens skull. 

Slutligen finns de som anser att mäns tråkigheter (som exempelvis militärtjänstgöring) också borde vara kvinnors tråkighet, att en könsorättvisa kan balanseras genom att fördela förtrycket jämställt, vi kan kalla dem för antifeminister, trots att de är något slags rättvisefeminister. Samma grupp som nog även kan kallas för anti-poststrukturalister men som hävdar i motsats till radikalfeministerna att feminister/ömsom kvinnor, är förtryckarna,  och är de inte det var och en, direkt, så nyttjar kvinnor strukturen eller har fördelar av den, och män är omedvetna om sitt eget förtryck, och dubbla offer.

Same, same but a little different.

Med en sådan inledning vill jag knyta an till idén om ett kollektiviserat offerskap genom att peka på Stieg Larssons fiktiva och uppdiktade person Lisbeth Salander. För hon triggar uppenbarligen både tankar om mäns offerskap och tankar om riktiga kvinnor (inte bokstavligen eftersom hon ju är en uppdiktad person, utan att kvinnor omöjligen kan vara som Lisbeth).

Det verkar mer rimligt att protestera emot fixeringen vid att allt och alla behändigt går att sortera, det verkar dessutom vara en enveten tradition, som tycks stå sig speciellt stark i Sverige, allt sedan socialingenjörskonstens glada steriliseringsdagar. Sortering först och sedan handla på dem, politiskt och med den metoden. De lämpade och de odugliga, de vita och de svarta, vi och dem, kvinnliga och manliga, onda och goda, offer och förövare, hora och madonna. Och den finns överallt i allt tänkande som behandlar kön som om de verkligen var från två olika planeter som dessutom tävlar i något parallellt universum om pokal i offerskap.

Trots, och ja det där trotset, att vi ofta är varken eller och på en och samma gång. Världen är inte en serie dikotomier ändå analyserar vi den som om den vore så, som om vi är det ena eller det andra, och i den processen skapar vi inte då också dikotomier eller uppfinner dem gång på gång? Det är som om vi inte klarar av att hantera att feminister är en brokig skara med ytterst disparata idéer, lika lite som det går att hantera att  Lisbeth Salander, oavsett Larssons intentioner, både är kvinnlig och manlig, offer och förövare? Det funkar inte. Hon måste vara en hon och ett offer får inte heller vara förövare. En feminiserad offerroll utmanar bara dem som ser att kollektiviserande offerroller är avhumaniserande, att det länge varit en feministisk fråga är inte alls konstigt, det konstiga är när det inte finns någon förståelse för att en feminiserad offerroll också förutsätter en maskulinerad förövarroll. Att protestera mot den kollektiva offerrollen är att protestera mot den lika kollektiva förövarrollen.

En kvinnlig hämnare kan förstås, men bara om hon är ett offer, dvs värnlös och "förstörd", den som vägrar offerrollen får inga bifall, och synnerligen inte en som tuttar eld på förgripare. Om hon hade varit kvinnlig och legat som en blek och död Ofelia i en damm efter en hämnd, så hade allt varit frid och fröjd. Det kvinnliga offret blir en kulturellt levd kliché som bryter fram tydligast när någon gnäller över att män minsann hade hudflängts av "feminister" om de framställts på samma sätt. En slags kortslutning istället för att fundera på klichéerna och varför den uppdiktade Lisbeth blir en sådan utmaning för detta dikotomiska sätt att tänka. Men det är också en tydliggjord kliché om feminister och vad feminister är.

Om Lisbeth ändå accepterat det kvinnliga offret så hade ingen blivit ledsen och harmsen över att män sällan beskrivs i en offerroll och ingen hade haft något att skriva om i ämnet Milleniumtrilogin på Newsmill. 

Feminismen måste då slutligen vara av ett enda slag för att kunna motsvara det där begreppet antifeminism: en dikotomisk föreställningen om kvinnor och män som strukturellt översättbara i offer och förövare, och som radikalfeministerna varit så ihärdiga i att fastställa. Antifeminism sedd så här är bara ett ombyte av offer i denna dikotomiska föreställning, ersättningen blir en Hamletoffermyt. När verkligheten snarare visar att både män och kvinnor kan vara offer och förövare, och faktiskt både ock.

Simone de Beauvoir var därför inte ett enkom ett offer, hon var också en samvetslös förövare, osjälvständig och läskigt undergiven Sartre, men som kanske inte helt oävet hittade en psykologisk katharsis genom att flytta hennes personliga ansvar till en nivå där hon avhände sin egen skuld och ansvar. Den radikalfeministiska teorin om könsmaktsordningen, som är Beauvoirs arv, är ytterst Ofeliaoffermyten i modern språkdräkt. Behöver vi då verkligen en Hamletoffermyt för att fastställa det dumma i att se kvinnor som offer? Varför inte kasta allt överbord och vägra detta avhumaniserade kategoriserande?