Makt och kön

En liten notis i Aftonbladet ledde mig till allehanda artiklar om forskning kring hur makt korrumperar. Ni vet det där ordspråket av Lord Acton:

"Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut."

Ingen genusanalys på det krävs, faktiskt, inte ens i slutet av 1800-talet, trots att många nog tänkt sig att det är något i mäns "natur", uttryckt med diverse evolutionspsykologiska teorier eller i den patriarkala "kulturen", närmare bestämt uttryckt som teorin om "könsmaktsstrukturen", som kan förklara "omoraliskt" beteende. Det vill säga män är otrogna för att de måste - genetiskt programmerade - sprida sina gener , eller för att de kan - de lägrar kvinnor för att de eh..upplever makt (osäker på hur, men det är teorin) - och har makt. 

Vilket fall som helst, kan vi lägga ner våra försök att förklara i sådana termer och fundera på om det inte är makt som sådant som har ett förklaringsvärde bakom fenomen som otrohet exempelvis. Män och kvinnor beter sig som slampor för att de har gott självförtroende, en effekt av att vara framgånsgrik och äga makt. Så var det med det. Att makt korrumperar är alltså könlöst, detta sägs utan att lägga några som helst värderingar om vad som är "korrupta" handlingar. 

Man kan förstås tråka till hela denna fina utläggning med att lite försynt inflika med att det är nog inte är lika vanligt med kvinnor i sådana positioner som män och att det i sig betyder att vi måste fortfarande gegga runt med evolutionspsykologi och strukturer. Ah, well.

Mer läsning: Daily mail, Healthland@Time