Kunglig medial orkan och det här med monarki

Jag är ingen rojalist eller anhängare till monarkin. Jag är väl mest någon slags republikan fast med invändningar jag instämmer i. Men framför allt totalt ointresserad av kungahuset, åtminstone så länge inte rojalister stör mig med argument som går ut på att kungahuset är bra för Sverige eller när republikaner eller kritiker och ledarsidor går ut och säger att om kungen ljuger så kan vi inte ha monarki längre/alternativt att då kan kungen inte vara kvar. Då blir jag intresserad av princip, för jag är en principiell människa som helt enkelt inte pallar med sådana argument som kokar ner till: att vi har en monarki för att det är gulligt eller för att monarkin är felfri och befolkad av ädla människor som skakar hand och är tjenis med en felfri Gud. Jag tror inte på endera.

Det är ju inte för gullighetens skull och just för att även kungligheter är helt vanliga människor faller även den där upphöjda tanken om elitism som utmärker hela idén med att ha monarki och ärftlig sådan. Det är meningen att de inte ska vara vanliga människor. En monarki är sedan inte gullig, utan en demokratisk och omodern anomali, frågan är förstås hur vi ska ha det utan den, men så ser inte mediestormen ut eller den efterföljande debatten om monarkins legitimitet.

 Jag kan motvilligt hålla med de hårdföraste av rojalister som hävdar att det var helt fel med en frälse – Daniel – idén om kunglig glans mattas av och görs meningslös. Blodet är ju allt. Och är det inte allt är det meningslöst. För är inte det poängen?

Ändå. Jag känner för monarkin ungefär som jag minns zoologiska trädgården Tiergarten i Wiens Slottsparkanläggning Schönbrunn. Om ni aldrig varit där kan jag beskriva den som den jag var på 80-talet, den enda gång jag vandrat igenom den.

En historisk anläggning där man kan skåda exotiska djur i burar av sten och järn. Punkaren med trasigt hår (nogare bestämt rakat fläckvis) grät vid åsynen av apatiska och fläckvis luggslitna lejon som knappt kunde röra sig. Vilda varelser i slottsparksmiljö.

Den bisarra känslan av att se levande varelser lida i alldeles för trånga burar för mitt nöje.*

Kanske man kan likna svenska monarkin vid Skansen, men det faller förstås på den etnologiska folkloristiska exotism som är dess signum. Tiergarten passar som sinnebild. Kungen är som ett apatiskt lejon. Och visst är burarna snyggare på Drottningholm och alla de platser där de förvaras. Det är inte ett argument vare sig för eller emot, det är bara hur jag ser på dem som människor vi kan betrakta, vända och vrida på, spotta på, förkasta, slita, älska, hata, peka på, stirra på, förhöja eller lustmörda. Det ger mig mest av allt känslor av obehag även med vetskapen att lidandet inte finns på plats på samma sätt som djuren i Tiergarten.

Jag noterade mitt eget oförställda frosseri under bröllopet förra sommaren. Denna känsla att ha upphöjda människor som allmängods, upplevelsen att äga dem på grund av någon ärftlig blodsprincip. Det är emellertid allt annat än angenämt. Inte för att jag tror på något vis att vare sig Victoria eller Daniel vill ha det på något annat sätt: som vanliga människor på riktigt, istället för denna låtsasvärld av upphöjelse.

De är bara som hela kungahuset som vill både ha kakan och äta den. Det är inte lika synd om dem. De kan välja och de väljer medvetet att leva föreställningen. Skillnaden för oss är att vi inte kan välja dem eller bort dem, det krävs större mediestormar än dessa.

Men som även kungligheter måste erfara, kan de inte kräva respekt längre för en blodsidé, även de måste förtjäna den och kanske gör det ändå lite ont.

Public service: intervjun med kungen. 

Tillägg (1 juni): Som ett brev på posten, monarkist klagar på Daniel (Tradition och Fason) och hur den monarkistiska principen faller. Told you so.

*) Ofta undrat varför jag inte evolverade till djurrättsfanatiker från denna punkt. Men det är en annan historia.