Svensk politisk debatt är antagligen det mest meningslösa som finns, som ett eko av ett symptom på depression, låst och stympat, med mycket få undantag. Ta vilken som helst politisk händelse och försök hitta någon form av intelligent liv, eller något liv alls, nio av tio gånger kammar du noll. 

Bortse från riksdagens öppnande idag och Kungens grötsvammel kring hur ledsen han är över att Sverige svek norrmännen under andra världskriget. Eh whut? Att lyssna på talarna i övrigt - en provkarta på hela spektrat av olika slags knäppa människor som sitter i Riksdagen - som alltså har maktposition, men vad de har att säga är egentligen inte mer begåvat än det där grötsvamlet. Vilket fall som helst är det tid för ansvar för att kunna rusta för framtiden, enligt vår statsminister, vad det nu betyder, det är ju så meningslöst att det kan betyda vad som helst. En floskel. 

Men det är inte den meningslösheten jag tänker på utan på hur debatter förs om aktuella politiska händelser.  

En ganska stor politisk händelse av svenskt snitt nyligen var valet av ny partiledare till Centern. Så här retrospektivt när den värsta stormen lagt sig verkar den vanligaste responsen ha varit det här med att Annie Lööf gillar Ayn Rand, eller mer specifikt att hon uttryckt att hon uppskattat det där verket Och världen skälvde. Den nivån, de debatterna, liksom exemplifierar vad jag menar med meningslösheten i svensk politisk debatt. Att så många verkar tycka att en referens till Ayn Rand i uppskattande ordalag på något sätt diskvalificerar politisk kompetens säger en hel del om politiskt spel men föga något om politiskt innehåll. 

Den med tiden mycket slitna halmdockan "nyliberalism" plockas fram igen och igen. Det är som om själva begreppet "nyliberalism" i sig ägde någon övernaturlig kraft. Genom att uttala ordet "nyliberal" så kan det tänkas att det är som att skjuta en silverkula mot en vampyr, de självantänder, brinner upp och försvinner.

Detta är nivån. 

För detta val kan givetvis kritiseras på en mängd olika sätt och ur olika politiska perspektiv. Från ett vänsterperspektiv kan man ju tycka att kritiken skulle vara Lööfs politik och ambitioner - låt oss säga det där om exempelvis papperslösa och sjukvård, eller platt skatt. Tydliga markörer för en vänster som vill ha något att säga. Men nej, nej, Ayn Rands människosyn och nyliberalism är det hetaste. Se t ex här och här för "akademisk" aka neutral analys som i stort på alla de sätt och vis är meningslös. För att inte tala om det här med hennes relativa låga ålder (som om kompetens bor i antalet år man haft politiska åsikter som gillats av andra) och diverse lilla vännen-tekniker. Meningslöst!

Jag, och fler med mig, kan tänka mig kritisera Lööf ur ett integritetsperspektiv, och för den där bortblåsta integriteten hon visade som politiker när allt sådant stod på spel. Jag tvivlar lika mycket som Anna Troberg kring Lööfs vapenborder Federleys hjälteframtoning. För mig blir denna tanke lika gällande, nämligen den där nästan totala bristen på meningsfull diskussion kring Annie Lööf och framför allt vad det är som är så bra med en politiker som inte står pall för det hon/han tror på och faktiskt sagt sig företräda för sina väljare (jag var en av dem).

Dessvärre verkar det som om Federley tror att hela Sveriges befolkning drabbats av galloperande flugminne. Den FRA-lag han kritiserar var han själv med och röstade igenom 2008. Den datalagring han ondgör sig om röstade han själv för 2011.

Inte uteslutande integritetspolitik av den arten, utan varför inte också kritisera det frånvarande modet hos Lööf, att ifrågasätta införandet av en av förra århundradets mest kroppsintegritetskränkande och kvinnoförnedrande lag (sexköpslagen). Lööf är jurist, och hon är som sagt liberal (och nota bene påstådd "nyliberal"). Federley vågar mer här, det är sant. Men jag väntar än på Lööf.

Jag vet, här kommer det: för att det skulle undergräva hennes roll som politiker. Är det inte tjusigt så säg?

Att vara kass på politisk ryggrad betyder ju förvisso inte att en debattartikel i sig eller en mängd ställningstaganden i  andra frågor är dåliga och veliga, men det är något som kliar även i mig när det kommer till politik och hur det utövas, och speciellt när de personliga kostnaderna för att stå rakt är tämligen graderade. 

Det kostade personlig flis i FRA-frågan. Det är sådant jag ofta tänker på nuförtiden, och meningslösheten i debatten.  

Det är inte politikerförakt, det är politikersorg. 

Vi behöver modiga/krångliga/obekväma politiker.

Jag vill minnas att Camilla Lindberg (ja, hon som faktiskt stod pall under FRA-debaclet) en gång vid en ganska intressant paneldebatt ifrågasatte den svenska politikerrollen, och efterlyste mer mod att stå på sig (annars står staten på dig). 

Den typen av debatt som skärskådar de krav vi ställer på politiker å ena sidan (minns TV-licensers betydelse för en ministerpost), hur olika de kan slå (minns Lundin Oil och Bildt), hur media och den typen av makthavare styr mycket av detta eller slarvar bort det, och å den andra att det är en stor förlust att politiker har mer att vinna att navigera rätt för att stanna kvar, än att stå pall. 

Camilla åkte ut, inte Lööf eller Federley. 

Så det är uppenbart att det lönar sig dåligt att stå rak i en storm. Det är därför synd att den svenska politiska debatten ägnar sig så mycket åt meningslösheter, det gör inte direkt att incitamenten för att stärka ryggarna på  de politiker vi väljer ökar. 

Vi får dem politiker vi förtjänar. Depressionen är ett faktum.

Det ringde en knätofs i huvudet när jag läste sverigedemokraten Björn Söders tankar om anständighet. Inte för att jag nog delvis och bitvis håller med, utan mer för att det alltid är så intressant med vilket innehåll ett begrepp kan få beroende från vilket perspektiv man formulerar det. 

Det är semester för andra gången. Jag kan inte minnas att jag haft någon riktig semester på tämligen många år. Det där med kollektivavtal och det där normala livet som Svensson lever var sällan min verklighet. Anledningarna till det är lite olika – men på något sätt har jag ofta suttit med någon text, någon rapport, och för all del en hel bok har ju upptagit minst två somrar. Vilket har varit fint och bra på alla sätt. Jag klagar inte. Det är ju min livsluft att skriva.

Förstå nu min förvirring att lealöst och planlöst driva omkring och behöva påminna sig om att det är helt ok att göra ingenting. Det här med att göra ingenting har nog aldrig varit min melodi. Någon sa en klok sak till mig för länge, länge sedan, att det är en konst att ha det lite långtråkigt - och att en bra konsekvens av att kunna konsten är att det ger luft åt så mycket man skulle vilja göra. 

Istället för att odla den konsten så sitter jag på min soldränkta altan och har dragit igång minst fyra eller fem olika projekt. Det ska målas akvarell (mycket ringrostig här), det ska bonsaias en Shersmin- buske som jag hatar (det lever mest spindlar i den), det ska ”pottas” pelargonskott, och så tänkte jag få klart två stickade ull- och alpacatröjor till stundande augusti då hälften av familjen fyller år (så glada de ska bli!?). Några böcker ska slukas också.  Någon tanke att dra upp syrenskott och plantera om försöker dessutom pocka på min uppmärksamhet.  

Jag vet inte, men akvarellerna ser ut som misslyckat förskolekladd (ja sämre än guldsprayade makaroner), busken ser avlivad ut eller som något kvarglömt rekvisita för en armageddonfilm, pelargonskotten ser ledsna ut, och tröjorna får mig att svettas. Ett par deckare slukades sedan fastnade jag i mitt missnöje att en bok för omläsning av Laurie R King saknas i bokhyllan. Vem har lånat den?

Nu har jag ändå inte nämnt de där vansinniga turerna i skogen på jakt efter kantareller. På jakten efter dem förvandlas man från en beskedlig medelålders tant till ett svettigt bergsklättrande djur av något slag; med revor i ansiktet, biten i ett moln av mygg och bromsar, i de mest oländiga av marker. Där mest skogsmaskiner rullat i kapp med vildsvin, där gummistövlar och förstånd förlorar kampen. Men en och annan korg har det blivit, som man sedan knappt orkar rensa.

Det här med att göra ingenting återstår. Det går absolut inte. Hela mitt inre revolterar. Jag går igenom alla de texter som aldrig fick plats i boken. Synd. Därför tänkte jag se över dem och beta av ett och annat av de där förlorade texterna till bloggen. 

Ha en skön semester, eller lycka till med att göra ingenting.