Queue 'Ur de dammiga arkiven'

Med mössan i handen, skrapa med foten...och så en knuten näve i fickan. 

(Vänskrift till Laura Agustín som försöker förstå folkhemmet.)

Nu har Folkpartiet skapat rubriker igen. Denna gång är jag dock besviken på Folkpartiet, ja, nästan så jag skulle vilja utbrista 'grattis vilket stolpskott!'. Efter den tillbakagång till någon slags liberal tanke som man kunde skönja med utspelet om bidrag och arbetskrav (en möjlighet om man funderar efter) framstår det senaste utspelet som tja...sverigedemokratiskt light. Men jag tar snabbt död på utspelet på samma vis som man tar död på sverigedemokratens våta drömmar; en sådan praxis kommer inte kunna fullföljas av den enkla anledningen att vi ratificerat de Mänskliga Rättigheterna. Dessutom måste också mottagande land acceptera att ta tillbaka sin medborgare. Om personen som är i grund 'invandrad' men av svenskt medborgarskap så kan man naturligtvis inte skicka 'hem' någon heller. Utspelet är med andra tämligen meningslöst, hänsyn till vissa saker måste fortfarande tas och det här har bara som effekt att göra sverigedemokrater våta av upphetsning. 

Hur som helst. Det var inte den totala meningslösheten och den nu rättframma flirten med brunskjortor och annat patrask jag tänkte på i sammanhanget utan de sedvanliga oreringarna om invandring och kopplingen hot i allmänhet. Invandrare framställs som en särskild term för människor som måste hållas nere och helst så avindividualiserat som möjligt. Ett ton sandaler.

Ett av de stora paradnumren för främlingsfientliga Sverigedemokraterna är att invandring medför brottslighet och misär. Att ens tänka tanken 'fri invandring' är fullständigt obegriplig, man förstår den inte. Man tror ungefär att det betyder att vem som helst ska kunna komma hit och utnyttja 'vår' välfärd samt öka brottlisgheten och misären. Det är inte en slump att en Sverigedemokraternas störste idol heter Lars Jansson och att en av deras absoluta favoritwebsajter är bgf (blågula frågor)  han har ju trots allt skrivit en bok som ställer välfärden mot invandrare, och bgf ser hot i allt som har med invandrare att göra. Det är inte heller någon slump att just 'invandrare' har valts som grupp som ska utgöra 'hot', men det förstår de flesta varför man inte valt t ex förtidspensionärer (över en halv miljon) som hotfullt mot välfärden. 

Undergångsstämningen är alltså inte att ta miste på. Kåkstäder, kriminalitet och gatutiggare orsakas av invandring och öppna gränser. När man tänker efter är inte det en särskilt utmärkande argumentation eller uppvisad oförstående attityd för just specifikt sverigedemokrater. Vi har många "unkna rasister" i den svenska Riksdagen och Regeringen som väljer att se invandring och invandrare som hot i någon mån. Varför skulle annars invandringen vara så begränsad? Begränsningen av invandring kan tyckas bero på upplevda hot.  Men det finns skillnader. Det beror givetvis på hur vi förhåller oss till invandring. Det beror också på hur vi ser på 'invandrare'. Det tydligaste är den människofientliga flyktingpolitiken - det är helt och hållet ett socialdemokratiskt ansvar för den vidrigaste flyktingpolitik sedan utlämnandet av balterna under andra världskriget*. 

Men de som ofta ser invandring som hot kopplar ihop den med välfärden med någon slags malthusiansk syn att allt är ändligt. Den synen tycks vara alltför vanlig även om vi nog helst skulle vilja kassera den helt och hållet i sverigedemokrathögen. Men få politiker vill framstå som invandrar- och främlingsfientliga. Man drar därför gränser för vilken typ av moralisk algebra man är beredd att stå för. 

Alla etablerade partier i det perspektivet har någon form av motvilja inför  fri invandring, men även inför arbetskraftsinvandring. Inte ens arbetskraftsinvandring tycks vara en fråga som något parti kan tänka sig utan begränsningar. Arbetskraftsinvandring kan ibland låta förvillande likt det man menar med fri invandring som till skillnad från att vara 'fri' är en form av selektiv invandring). 

Vad är man så rädd för? Inget parti är för 'fri invandring' (förutom några ungliberaler i Moderaternas ungdomsförbund), men de skiftar i synen på arbetskraftsinvandring. Vad är det som vore så förfärligt att öppna gränserna för arbetsvilliga människor? 

Definitioner kan behövas. 

Med arbetskraftsinvandring syftas oftast på fri rörlighet mellan EU-länderna, men den kan också syfta på arbetstillfällen för den som uppfyller ett behov som inte kan tillgodoses inom Sverige (expertis eller yrkeskunnande på något område). Arbetskraftsinvandring är således reglerad. 

Fri invandring syftar primärt på att den som önskar flytta till Sverige också skall få göra det oavsett några krav på flyktingskap. Poängen är att dessa då skall försörja sig själva och inte ha några automatiska rättigheter visavi välfärdsutbudet. Sekundärt kan det betyda att den som får ett arbete här (oavsett deras expertis och yrkeskunnande) inte skall hindras att arbeta. Man tänker sig att den presumptive arbetsgivaren har rätt att anställa vem som helst. 

Ingetdera ovan behöver nödvändigtvis innebära att man därför 'slopar' asyl för flyktingar. Däremot innebär dessa former att man luckrar upp lagstiftningen och tillåter immigration i högre omfattning. 

Utgör invandring ett hot mot arbetsmarknaden? 

Invandringen och behovet av en skyddad arbetsmarknad och välfärd

Ett vanligt argument som framkastas av både Sverigedemokraterna och etablerade partier är att 'de kommer och snor våra jobb'. Nu använder de etablerade partierna ett annorlunda språk, man väver in det i meningar som LO har gjort tidigare:

Arbetskraftsinvandring måste vara hårt reglerad och bygga på lika rättigheter för alla som arbetar i Sverige, om den inte ska fungera som högerns murbräcka mot välfärden. 
-- Thord Pettersson, integrationsansvarig LO

Men sak samma är det. Meningen är så vansinnig att man inser varför folk blir rädda och man börjar undra vad som är vitsen med dessa hotbilder? Hur skulle välfärden kunna 'minskas' genom att människor kommer hit för att arbeta? Det här är ett typexempel på en protektionistisk syn. 'Invandrare kommer och stjäl välfärd om de kommer hit och arbetar'. Har människan aldrig hört tala om att ju fler som arbetar desto mer arbeten skapas, det torde ju t om en gammal betong-keynesian begripa? Arbetskraft och studenter TILLFÖR värden, de TAR inte ifrån oss någonting. Men häri ligger hela den socialdemokratiska välviljan på grundval av ett absurt feltänk. Till råga på eländet skulle ju 'högern' ha något med saken att göra i sin illmariga karaktär att KROSSA välfärden. Förvisso vore det bra, men det sker knappast för att man öppnar gränserna för den som vill arbeta eller bara bo här i största allmänhet (försörja sig själv). Det kvittar, men poängen är, än en gång, de TILLFÖR värden. Men de ska mötas av griniga betongarslen som med smala ögonspringor misstänker dem för att frossa på vår välfärd. Så pinsamt och otacksamt det är egentligen.

Det finns inget behov att skydda arbetsmarknaden från de som vill arbeta. Bara den som tror att en arbetsmarknad är en stel kaka som aldrig kan växa fungerar tanken, men jag trodde vi rört oss bortom gamle Malthus malkulepåse. 

Hur ligger det då till med den ökade brottsligheten? 

Invandringen och den ökade brottsligheten

Ett av de vanligaste argumenten för invandringsmotståndare att begränsa invandring (ännu hårdare om inte slopa helt) handlar om att invandring ökar brottsligheten (andra argumentet är att invandring kostar, läs om det här eller här). Eftersom invandrare är överrepresenterade i brottslighet är den logiska tanken att därför borde också öppnare gränser - där allt fler kan fritt röra sig mellan länder - medföra en ökad brottslighet. En fri invandring är fullständigt otänkbar eftersom det skulle innnebära bland annat detsamma. 

Det huvudsakliga argumentet för de etablerade politiska partierna handlar om att skydda arbetsmarknaden och välfärden. Den ökade brottsligheten är knepig att använda som argument för att begränsa invandringen, det argumentet existerar inte heller bland de etablerade partierna. Eftersom det skulle innebära kollektiva bedömningar och svepande generaliseraingar av t ex folkgrupper, dvs ett öppet rasistiskt ställningstagande ingen politiker eller beslutsfattare med självaktning tar i. Det är alltså huvudsakligen och till och med uteslutande främlingsfientliga organisationer som ägnar sig åt den typen av moralisk algebra. 

Mot det kan kontrasteras att det faktiskt finns en högre brottslighet bland invandrare. Här används vanligen av de främlingsfientliga argument som oftast består av snuttifierade nyhetssnuttar (av arten 'mörkhyad man rånade småbarn') och överdrivna slutsater som går i riktning att det 'beror' på invandringen.

Det intressanta är att statistiken tycks visa åtminstone att den ökade rörligheten inte har medfört någon ökning av brottsligheten när det gäller stölder, inbrott, snarare så har den typen av brottlighet sjunkit - det behöver i sig inte ha ett samband, lika lite som en ökning hade behövt ha ett samband. Det finns sedan länge en observation när det gäller studier i kriminalitet att migrationer har en tendens att öka brottsligheten, men man vet inte hur de här sambanden ser ut. En klassisk tes är att nykomna invandrare ofta hamnar i ett socialt stratum där brottsligheten är högre. Man kan använda den testen på förhållanden i Sverige: Lägst brottslighet i fråga om våldsbetonad (inkl stöld och tillgrepp) anmäld brottslighet hittar man i välbärgade områden. Högst brottslighet hittar man i extremt socialt utsatta områden. Även om brottslighet inte tycks ha något samband med social bakgrund är det 'typen' av bostadsområde som tycks vara en viktig faktor i sammanhanget. Om man har det i bakhuvudet kan man omöjligen dra den snabba slutsatsen att det beror på invandringen. Att invandrare är överrepresenterade betyder inte att det beror på att de är invandrare. Lika lite som vi skulle vilja dra den slutsatsen om svenskar därför att svenskar begår brott. Det är således 'något mer' än att blott vara invandrare eller svensk som 'orsakar' och förklarar kriminellt beteende.

*) Till trots mot detta så utsåg för övrigt UNHCR en socialdemokrat som ny flyktingkommisarrie häromdagen. Nämnt och kommenterat av bloggaren/debattören Hax. Ja, det är faktiskt pinsamt. Pinsamt för UNHCR. SAP har inte vett att skämmas.

Petra Östergren hade en riktigt bra debattartikel i Svenska Dagbladet i måndags, om Feminitiskt initiativ och hur svårt det är att förena en "feministisk" vilja under ett paraply, och i synnerhet relationen Schyman och Carlshamre. Hon skriver bland annat:

"I en gemensam debattartikel i DN (1/3 2006) påstod Schyman tillsammans med Maria Carlshamre, som då precis anslutit sig till partiet, att de båda utgår ifrån en "feministisk ideologi" och att det därför inte gör något att de tycker olika i "sakfrågor". Frågan är om dessa uttalanden beror på okunskap eller om de är avsiktligt manipulativa. För det är inte alls primärt i sakfrågor feminister som Carlshamre och Schyman tycker olika."

Uppslag finns det gott om, som sagt, om man vill kritisera F!. Efter nyheten att Schyman reser upp 600 000 kronor av svenska skattebetalares pengar och lägger till Petras artikel som påpekar att partiet inte tycks använda gräsrötternas potentiella kraft, är det inte svårt att lägga ihop en slutsats och komma fram till att F!-orna som bäst gräver sin egna grav, av egen kraft. Problemen ligger inte bara i detta, utan i att F! ägnar sig åt sakfrågor de inte kan motivera hur de ska finansieras, eller ens vad de ska vara bra för. Det tycks som om sakfrågor formuleras för att de helt enkelt låter "feministiskt." Och som Petra påpekar, är det ju där de ändå förenas, men:

"I stället är ett fåtal sakfrågor det enda som förenar dem. Det finns inte heller en feministisk ideologi, som de påstår, utan flera. Eller rättare sagt: det finns flera feministiska teorier som på olika sätt beskriver orättvisor, förklarar dem och föreskriver lösningar. Och det är här skillnaderna uppenbarar sig. "

För hur ska Carlshamre som "liberal feminist" motivera kvoteringar? Jo, genom att undvika frågan, och fokusera på andra frågor, dvs., förhandla bort liberalismen. Nu är dock inte problemet riktigt sådant att det existerar ett bråddjup mellan Schyman och Carlshamre, eftersom Carlshamre, likväl som andra liberaler, tycks intagit en pragmatisk syn som i vissa delar är förvillande likt och präglat radikalfeministiskt tankegods. Som exempelvis moderaternas Anders Borg, som påstår att Simone Beaviour är den viktigaste feministiska tänkaren, och som talar om könsmaktsstrukturer. Carlshamre tycker att sexköpslagen är bra. Då är det läge att fundera över kopplingen till liberalism och vad det är för människosyn man egentligen är inspirerad av.

"Könsmaktsstruktur" är ett radikalfeministiskt begrepp. Sexköpslagen är en radikalfeministisk skapelse.

Jag kan inte se på något vis hur det är (traditionellt) liberalt att plädera för en begränsad rätt till sin kropp med hänvisning till både det allmännas bästa, den kollektiva nyttan (bekämpande av de så kallade könsmaktsstrukturerna med politiska medel), och individens bästa (individers påstådda bristande makt som skall ges dem med politiska medel).

Här skjuter sig svenska liberala politiker i foten gång på gång. Antingen genom att undvika ta ställning, eller att inta "korrekt" position (minns hur Muf i Kronobergs län fick bassning av moderpartiet, för att de lyfte fram "fel" fråga). Men problemet är inte ideologisk i första hand - utan ett större mått av rådande politisk korrekthet som tenderar att underordna ideologiska och filosofiska frågor om politiken. Man anammar idéer som är direkt motsägelsefull visavi den idétradition man påstår sig företräda. Det fungerar i det svenska politiska klimatet alldeles utmärkt. Som bevisats om och och om igen. Principer ses som något stelt och förlegat, något som kan förhandlas om. I namn av kollektiva nyttor. Och där ser jag en annan överordnad betydelse; hur en strikt feministisk radikal ideologi sipprat igenom alla ranker inom snart alla politiska partier på tvärsen med deras egna ideologiska grunder. Hur gick det till? 

Det saknas konsekventa principer. Och har man redan börjat nalla på principerna så står dörren öppen för alla möjliga idéer - som riskerar att ytterligare befästa individernas underordning i samhället av "kollektiva nyttor". 

I  Anders Borgs fall är jag dessvärre rätt kluven - att han funderar på könsskillnader är ju i grund bra? Här blottas en annan problematik. För som jag tidigare konstaterat gång efter annan har de mer ideologiskt präglade liberalerna ytterst svårt att acceptera att individer ingår i ett sammanhang, att det finns mönster av enskildheter som är könsrelaterade (löner, yrken, osv.).

Feminism utesluter inte liberalism - det beror ju helt på innehållet och bör betonas. Liberalism utesluter inte heller någon strukturanalys. Men. En del, om inte de flesta, liberala feminister använder samma språk och analysapparat och likartade lösningar som radikalfeminister i vissa frågor. Det är som om liberala feminister har gett upp principerna, och speciellt i vissa frågor. Men det skiljer dem ju inte från många andra politiska frågor där principer underordnats kollektiva nyttor? Vilket alltså inte F! är ensamma om. Så en spark på F! renderar även en spark på andra partier. Hederligast så.

Som jag ser det förstör alltför många påstådda liberala feminister både liberalismen och den feminism som är kompatibel med liberalism. På precis samma vis som en hel del påstådda liberaler förstör liberalismen. Allt för få röster ifrågasätter den verkliga och mest påtagliga maktstrukuren - den som underordnar individen kollektivet. Den politiska makten. 

Nu är inte Petra Östergren liberal. Påstår hon i alla fall. Men hon har ju fattat något väldigt väsentligt kring de politiska skeendena kring "feminism."

Det finns även en engelsk version av denna artikel hos Laura Agustín.

Behind the happy face of the Swedish anti-prostitution law

***

”We don’t work with harm reduction in Sweden. Because that’s not the way Sweden looks upon this. We look upon it that this is a ban on prostitution, there should be no prostitution”

...sade Anna Skarhed medan hon lade huvudet lätt på sned och log brett till den frågande journalisten på presskonferensen i går med anledning av årets politiskt hetaste släpp: utvärderingen av sexköpslagen. Lite senare sade hon med eftertryck att harm reduction minsann inte ingår i någon svensk modell, så ingen skulle kunna missa det. Och på det kastade hon ur sig att prostituerade - och lade till att hon menar kvinnorna - inte alls är marginaliserade, för även om en del hävdar det så har ingen i utredningen sett det. Detta avfärdande av människor på förhand är makabert.  Redan här kan man ju ta sig för pannan, eller banka den i tangentbordet av pur frustration och trötthet. 

Uttalandet om harm reduction är intressant som sådant, då det är motsatsen till morallagar, vilket Skarhed försökte värja sig från genom att presentera lagen som blott ett förbud av ett oönskat socialt fenomen. Men det är ju inte blott så. Själva föresatsen att förbjuda fredliga handlingar bara för att det ogillas moraliskt, är och förblir moralistiskt. 

Det är inte heller sant att Sverige inte praktiserar någon form av harm reduction, vilket kondomutdelning, bilbälten, och till trots mot repressiv politik mot t ex användare av illegala droger så finns metadonbehandling, och nu även sprutbyten som införs på bredare front, alla är exempel på sådana åtgärder. Man skulle ju kunna föreställa sig att en expert på lagen, en Justitiekansler, och av regeringen utsedd som ansvarig för en utredning av denna kaliber skulle ha någon insikt i vad som görs och om skillnaden mellan pragmatism och ideologi. Därför blir ett uttalande som detta något som indirekt säger en hel del om Skarheds egna föreställningar och ambitioner. Det är inte att visa intresse för sexköpslagens verkliga effekter. Man kan inte värdera dessa effekter utan någon förståelse för harm reduction, det är som att värdera allt annat än effekterna på de människor som berörs. 

Det andra uttalandet om den icke-existerande marginaliseringen - som Skarhed ser på saken - är helt förbluffande arrogant då det totalt ignorerar vad många sexarbetare faktiskt hävdar är deras erfarenhet, nämligen ökat stigma som leder till ytterligare marginalisering i samhället. 

Som Pye Jakobsson, Rose Alliance, kan berätta om

Jag erkänner att mina förväntningar inte var speciellt höga, men detta förväntade jag mig inte. Jag var beredd på att  fokusera på faktumet att Skarheds uppdrag var inte att kritisera lagen, men detta är mycket mer än bara det. 

Här råder brist på bevisföring, en uppseendeväckande ignorans inför objektiva vetenskapliga principer, en grumlig metodisk bild som gör att det råder tvekan om man rör sig med rena gissningar eller fakta. Slutsatserna blir också tveksamma och ogiltiga. Det ofta förekommande svenska egensmickret kring sexköpslagen upprepas även här i rapporten, och Sverige som den moraliska ledfyren i världen, där lagen ges närmast magiska dimensioner i sin beskrivning, som verktyg mot människohandel och som förgörare av patriarkatet. 

Det var 1975, nu vill Sverige exportera sexköpslagen.  

Beatrice Ask är lycklig.

"Jag tycker att det är bra att vi får den här utvärderingen och det är roligt att notera att lagen faktiskt ger effekt, säger justitieminister Beatrice Ask till TT"

Effekten som anges som viktig i sammanhanget handlar om lagens normativa roll, men att något möjligen har normativ effekt betyder inte att det är bra. Avsaknaden av verkliga analyser hur lagen drabbar dem som berörs är direkt människofientligt och vetenskapligt löjeväckande, vilket inte är bra. 

Exempelvis nämns "källor", men ingenting förklaras om metodik. "Källor" beskriver personer och organisationer som man varit i kontakt med, däribland ECPAT  (om än att det är svårbegripligt vad sexuellt utnyttjade barn har med lagen att göra, vare sig de är offer för människohandel eller inte), men ingenting om hur de intervjuade har valts ut, eller hur de är relevanta, vilka enkäter som använts eller hur de analyserats. Förvisso brukar inte det vara något karaktärsdrag för statliga utredningar, men i en fråga som tar sikte på att utvärdera lagstiftning kring en kriminalisering är det av yttersta vikt att kvaliteten på rapporten är tung, relevant, närvarande, transparent och avläsbar. 

Andra typer av "källor" är sexarbetare själva, men kallas för "utnyttjade personer" (sid. 126-127). Det sägs att 14 personer har besvarat enkäten, antingen som aktiva sexarbetare från organisationen Rose Alliance och före detta sexarbetare från PRIS. Resultaten presenteras bara som en föregiven slutsats: aktiva sexarbetare är inte medvetna om sin utnyttjade situation, och före detta sexarbetare är tillfreds med lagen. Det är inte svårt att läsa in den vanliga attityden om personer som räddats och befriats från prostitution och de som är fast i prostitution och väntar på att räddas och befrias. Vad Skarhed inte reflekterar över är vad organisationen PRIS är: en organisation med väldigt få medlemmar som redan har uppgett att de är för lagen. Rose Alliance å andra sidan är också en liten organisation, och kritiska mot lagen, men åtminstone delade de  enkäten på ett allmänt forum för aktiva sexarbetare. Få ansåg dock att enkäten var värd besväret.* 

Poängen här är att det är helt olämpligt att ta två små, lokala organisationer och hävda att de kan representera alla sexarbetare. 

Kanske misstänkte Skarhed någonstans att rapporten skulle tas för det löjliga skräp det är, eftersom hon väljer att publicera "en berättelse" som bilaga (sid. 279), en personlig hjärteskärande berättelse om en olycklig före detta prostituerad. Den implicita (likaledes löjliga) retoriska ambitionen är riktad mot eventuella kritiker av lagen som "hallå, hur kan du vilja detta lidande?" Men denna strategi borde gå i baklås, med full vetskap att alla sexarbetare är inte olyckliga människor i behov av att räddas, blir det ohållbart. I själva rapporten används den som referens när det diskuteras att "[p]ersoner med erfarenhet av prostitution har komplexa hjälpbehov och insatser riktade till dessa personer ställer krav på särskild kunskap och kompetens." Fint tänkt ytligt sett, men sexarbetare kan inte klumpas ihop på detta sätt. Berättelsen är dessutom författad av organisationen PRIS, vilket säger en hel del om rapportens agenda. 

Därutöver hävdar Skarhed att å ena sidan har de inte en aning om hur många sexarbetare det finns i prostitution, men å den andra att lagen har framgångsrikt bidragit till att gatuprostitutionen sjunkit med hälften. Hur det nu än är med den saken så påstår hon också att ökningen av sexuella tjänster på nätet inte skiljer sig så mycket från närliggande länder, och av detta dras den något fladdriga slutsatsen att det visar att lagen inte har bidragit till en ökning av "dold" prostitution. Det ska ses som ett försök till ett bemötande av kritiker mot lagen som hävdat detta. Detta utan problematisera kultur och attityder, sociologiskt eller historiskt. Men sedan kommer den stora slutsatsen - baserat på att inte veta - att minskningen av gatuprostitutionen är en reell minskning av prostitutionen i Sverige. Kausalitet genom förvirring? Det är anmärkningsvärt att slutsatser kan dras genom att inte ha en aning, dvs, inga siffror, och i motsättning till det som Socialstyrelsen redan konstaterat i sin kartläggning 2007: Vi vet inte. 

Kanske det finns ett sinnesstillstånd som kan förklara det? Skarhed menade på presskonferensen att slutsatserna var självklara och att det insamlade materialet bidrog till att kunna dra dem. 

”Jag kan väl säga så att, jag är inte, jag är inte egentligen, jag tycker inte att det här är häpnadsväckande utan egentligen tycker jag att det här är ganska självklara slutsatser. Men det viktiga har ju varit för utredningen att försöka så att säga få underlag för att kunna dra dem. Och vi har ju jobbat på det sättet.”

I rapporten (sid. 18) sägs följande:

"De empiriska undersökningar som genomförts har i vissa fall haft begränsad omfattning och det förekommer olika arbetssätt, metoder och syften. Bland annat mot den bakgrunden kan det ibland finnas skäl att tolka resultaten med försiktighet. Med dessa reservationer gjorda anser vi emellertid att det ändå är möjligt att dra slutsatser utifrån det material vi haft tillgång till och de resultat vi presenterar utifrån detta underlag är enligt vår uppfattning en så tydlig bild som det i dag är möjligt att åstadkomma."

En annan förklaring ligger närmare till hands, i själva direktivet, som anger att syftet är att värdera huruvida lagen haft någon preventiv effekt, vilket var motivet för lagen, och hur den kan stärkas för att möta det kravet. Direktivet påpekar att lagen är viktig och utvärdering må ej föreslå eller peka i någon annan riktning än att det fortsättningsvis bör vara förbjudet att köpa sex. Huruvida lagen då är framgångsrik eller misslyckad spelar ingen större roll, de enda slutsatser som är möjliga att dra är om lagen ska förstärkas eller bevaras som den är. 

Nödvändigheten att adressera metodiken är mycket viktig, men också noterbart är att Susanne Dodillets avhandling och kritik mot lagen, från 2009, nämns i förbifarten i referenserna, men ingenting nämns eller problematiseras i rapporten. Samma gäller Petra Östergren, vars kritiska bok från 2006, om den sexuella moralismen som omgivit en populariserad feminism hon ansåg låg bakom lagen. De avfärdas dock indirekt och implicit genom att påstå att det inte är relevant att sära på ofrivillig och frivillig prostitution. Varför nämns dem då alls? Är det för att genom att inkludera dem i referenserna så finns möjligheten att framstå som opartiska, utan att bemöta eller bry sig om att bemöta kritik.

Lagförslag och ideologisk koppling. Utvärderingens uppgift var att lägga fram förslag på möjliga ändringar i lagen, och detta har gjorts genom att föreslå en uppskrivning av straffvärdet från högst 6 månaders fängelse till ett år. Det andra förslaget är att erkänna sexarbetare som brottsoffer och med det också kompensation.

Dess ändringar är syftade att bli mer lika sådana som används för våldsamma brott, som misshandel. Men detta är bara en ideologisk idé som är passar perfekt med den radikalfeministiska idén att prostitution (kvinnlig nota bene) är en form av våld mot kvinnor. Idén att kompensera sexarbetare som brottsoffer är ursprungligen radikalfeministen Catharine MacKinnons, hittills bara föreslaget av Feministiskt Initiativ. En gång publicerat på newsmill tillsammans med MacKinnon (min egen respons på den här).

Det här reser allvarliga frågor om Skarheds ideologiska ställning, i synnerhet som uppgiften skulle vara utförd av en objektiv observatör. Faktumet att utredning lider av sådana kvalitativa brister gör det än viktigare att resa dem. 

Med allt detta sagt, finns en återstående punkt i rapporten att adressera.

Det hävdas att människohandel för sexuella ändamål har påverkats av lagen. Men åter igen, detta är baserat på uppfattningar (vad en del tänker och tycker), som att Sverige inte är attraktivt för människohandlare. Detta kan vara helt sant, men vad rapporten inte frågar är hur lagen skulle ha haft en verkan, med historisk jämförelse, eftersom vi inte vet huruvida Sverige någonsin varit ett populärt mål för människohandlare. Samma typ av frågor borde ha ställts om prostitution, men det skulle förstås ha krävt hårda siffror, inte enkla att samla in i en stat som i praktiken förbjudit företeelsen.

Nu blir det remitteringsgång, och jag önskar att de olika instanserna förmår se vad detta är, ett ideologisk arbete i följsamhet med det politiska beslutet att bannlysa ett fenomen, inte ett friskt och hjälpfullt instrument för att värdera effekterna av lagen. 

Reaktioner:

NPPR har publicerat en notering att rapporten kommer ge upphov till "endless fodder for proponents and critics of the ban alike to continue trading claims and counter-claims as to what the ban has (and has not) achieved since its implementation." Nåja, det var ju också ett onödigt flat sätt att säga att det är inte helt svårt att se alla brister.

Julie Bindel håller på att gå i taket av lycka, över denna objektiva och förutsättningslösa Skarhed, så förvånande. (Laura vägrar länka)

Och viktigt bloggat Hanna Wagenius, Niklas Dougherty, Hagwall, Sanna Rayman. Per Petterson, Greta, Magnus Brahn, Hans Egnell, Emil Isberg, Helena Von Schantz, Fridholm, Maria Hagbom, Sagor från livbåtensynpunkter på feminetik. Tipsa gärna om fler bra inlägg!

Tillägg: På Expressens ledarsida skriver Anna Dahlberg idag om lagen och utredningen, alltså, inte en mening är rimlig, om än att hennes jubel över en dålig utredning kan noteras. Dahlberg, kroppar är inte till salu, men en tjänst, inte olikt Annas fingrar på tangenterna som skriver ledare, skillnaden är att tänka sig att tangenterna njuter och betalar Anna, om inte hennes läsare och arbetsgivare. Jag vet, inte den bästa liknelsen, men så är inte det där med kvinnokroppar till salu speciellt smart heller. Och nej, detta tröttsamma argument om att anvisas arbete som hora, som sexarbetare bör man vara lämpad och vara intresserad, vem som helst är inte polis eller brandman heller: och man får säga nej även på AF till det. Varför skulle det vara annorlunda här med sex? Nå, Dahlberg får ta och läsa Laura Agustín om det där med the no-methodology on trafficking report. Varsågod!

*) Frågade Pye Jakobsson, från Rose Alliance, direkt om detta och hon säger att enkäten kom i januari, och väldigt få fann den allt annat än "idiotisk.

Det pågår valrörelse som bekant och med den en del fulspel och dramatiska utspel, inget att förvånas över. Men ibland blir utspelen så överspelade att det känns som att beskåda ungarna på Vår Teater när de har sommaravslutning, om än att det är taskigt sagt till alla teaterintresserade ungar.