Ungefär samtidigt som jag satt och funderade på Roman Polanski och hur
kulturvärlden selektivt verkar bortse från att han faktiskt våldtagit en
13-åring och istället ordnar petitioner, så dök Expressen upp med en apologetisk
snyftartikel om den svenska låtskrivaren David Jassy som dömts för mord.
Man kan må illa för mindre. Här är alltså en man som förvisso först
"ofrivilligt" råkade köra på en man, pianisten John
T. Osnes, men som när han hade gjort det, tar sig ut ur bilen och
börjar slåss med personen för att sedan sparka honom i huvudet när han
böjer sig ner.
När polisen kommer till platsen och försöker hindra låtskrivaren
att köra iväg genom att hålla fast hans dörr, hindrar det inte Jassy att
fullända den horribla situationen med att dessutom köra över det liggande
offret.
En gång till eftersom Expressen helt och totalt missat det:
kör över det liggande offret.
Istället skriver Expressen
"Klockan 01.20 korsades Osnes
promenadväg med Jassys bilfärd.
Svensken fick ställa sig på bromsen för
att inte köra på pianisten, som blev mycket upprörd, enligt vittnen på
plats. Han skrek till, gestikulerade - och drämde händerna mot motorhuven.
Det var inte första gången han varit irriterad på stadens fartdårar, har
en av hans vänner berättat i Los Angeles Times efter pianistens död."
Med insinuationen att det var offrets eget fel. Fäll inga tårar för
offret, tänk på tragedin för Jassy.
Det är alltså synd om svensken i det hemska USA och en artikel som
ingående bekräftar detta genom att intervjua flickvännen som var vittne (om
än så berusad att hon enligt polisförhör inte minns ett skit) och med i
bilen. Hon får dessutom tillsammans med Jassys familjs sorg avsluta artikeln med
ord om hur hon kämpar för honom, för det var ju "ofrivilligt".
"David hade aldrig något uppsåt att ta John Osnes liv, vi ville bara
komma hem den där kvällen, säger hans flickvän."
Som om åtalet någonsin handlat om att han råkade köra på offret -
det är ju vad som hände sedan som åtalet handlar om. Killen går alltså ur
bilen och bland annat sparkar han på offrets huvud, sedan när polisen hänger
i hans bildörr så tar han och avslutar mordet med att köra över offret. Nej,
det var förstås ett "ofrivilligt" val? Då kan man undra vad som
krävs för uppsåt om "ofrivilligheten" består av sparkar mot
huvudet och sedan köra över offret. Frågan är om det i så fall kan finnas
något som kan kallas för mord och dråp ens.
Och därför samlar man i Sverige in pengar för advokatkostnader, för som
det sägs i Aftonbladet:
Ingen av dem anser att han är skyldig till mord. De känner honom så bra
att de vet att han inte är någon mördare. Han är skyldig till att
ofrivilligt ha medverkat till vållande av annans död och det måste han ta
konsekvenserna av, säger Alex Strehl.
Vad är det för fel på att försöka sig på att konstatera att det är
tragedi för alla utan att försöka sig på konsten att ursäkta någons
beteende? Låt mig påminna alla som vet "att han inte är någon
mördare" att han körde över en liggande man efter att ha sparkat honom i
huvudet.
Tors obligatoriska kommentar:
- Tragiskt att hans musikkarriär skulle ta slut så där.
- Ja, verkligen. Han brann för sitt pianospel och hade mycket kvar att ge världen.
- Va? Nej, jag menade gärningsmannen.
Och från Delphi-lisa:
Hey, hans flickvän och vänner säger ju att han är en snäll kille? De
vet att han inte är en mördare. Var ofrivilligt och dessutom inte hans fel
och han var väldigt upprörd den där kvällen.
Vad är det för fel på människor? Är det för att det är en svensk som
det blir olidlig skitjournalistik? Lika dramatiserat som Annika Östbergs fall
som av journalister också genomgår något slags reningsbad när man inte
nämner att hon redan tidigare dräpt en människa.
