Libertarian music appreciation

För första gången i den svenska lilla ankdammen där homogenitet och kompromiss är legio, och som utgör vår politiska scen, känner jag optimism. Optimism på riktigt. Sedan jag mer eller mindre snubblade in i prostitutionsdebatten år 2006 och kritiserade hysterin kring fotbolls-VM, har Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister, och inte minst Susanne Dodillets avhandling Är sex arbete, debatterats hett, men det är först nu det börjar hända saker på en bredare front. Min egen bok i feminism måste sägas sporrades en hel del av denna debatt, och handlade också bitvis om prostitution och porr, men ideologiskt utifrån liberala principer som delar av rätten till vår egen kropp och vår rätt att uttrycka oss.

Men nu. Kanske man kan tacka Littorinaffären, eller för att det är valtider, kanske man ska tacka Camilla Lindberg som sträcker ut handen över partigränser och gör gemensam sak med vänsterpartisten Marianne Berg, kanske vi bör misstänka att Laura Agustín genom att flytta till Sverige bidragit till att göra debatten smartare, eller är det Hanna Wagenius förtjänst då hon vågat ställa sig upp och ropa att kejsaren är naken? Är det alla bloggare som oförtröttligt genom bloggandets golden era skrivit om ämnet som Niklas, Hagwall, Greta, Isabella*, Hans, Oscar, för att bara nämna några? Eller är det allt detta sammantaget?

Jag vet inte säkert vad det beror på, men det som säkrast kan sägas, är att lagens förespråkare inte längre kan komma undan med floskler kring din dotter (som penetreras dagligen av främmande kukar) eller upprepa myten om myten om den lyckliga horan. Det senare hävdas av ingen kritiker mot lagen, detta är en konstruktion av lagens försvarare, en misslyckad halmgubbe som mest pekar på kvinnlig skam och penetrationsångest. För fittan är inte något heligt som kan undantas från principen att vi äger våra kroppar, det är när man använder kvinnans kropp som motiv för särlagstiftning som vi behandlar kvinnor som om deras kön och kropp är något heligt. 

Och vill vi på något vis hävda någon feministisk analys och hävda att kvinnor äger precis samma förstånd och ansvar som män, då måste lagens inneboende syn på kvinnor som mindre kapabla ifrågasättas, och den enda konsekvensen är att riva upp den, förkasta den och aldrig mer föreslå något så kvinnofientligt igen. 

När jag skriver detta tänker jag på Vänsterpartiets Josefin Brink. En person som på ett mystiskt vis försvarar porr men vrider sig som en mask kring sexköpslagen. 

Det finns tecken på att många kvinnor är trötta eller inte förstår sig på den här offerrollen som kommer med det radikalfeministiska tankegodset och som har lagt sig som en våt filt över hela jämställdhetsdebatten. En del känner sig inte heller bekväma med den gamla könsrollsidén om kvinnan som passiv, utsatt och i behov av ett särskilt skydd från samhället, som upprepas. Dessa kvinnor både protesterar mot den och vägrar iklä sig den. Men det finns de som tänker sig att det går att både äta kakan och ha den kvar. Ett sådant exempel är vänsterpartiets Josefin Brink när hon skriver en debattartikel [...] där hon menar att det behövs ett nytänk inom feminismen, "sexkrampen måste släppa". Brink vänder sig specifikt mot den radikalfeministiska teorin och efterlyser en mindre moralistisk och sexualfixerad feminism, och lyfter samtidigt fram de inre strider som alltid präglat kvinnorörelsen som en delförklaring till varför det fortfarande råder en förstelnad syn på sex. 

All denna kritik låter uppfriskande och den är lätt att instämma med. Men samtidigt är det fortfarande den sexuella revolutionen som måste lastas på något vis genom att påstå att sexradikalism är hedonism (en total brist på moral), att allt skulle vara acceptabelt, även våld och tvång. Brink väljer dessutom att kalla krav på rätten till "sex för njutnings skull" som hedonistiska, och att dessa krav kom som en reaktion och i polemik mot konservativ moralism, inte som feministiska krav mot en patriarkal maktstruktur. 

Vad Brink verkar försöka hävda är att sexradikaler inte kan vara feminister. Dessutom, vilket är riktigt problematiskt, verkar inte Brink kunna löpa linan ut och koppla sin kritik att även gälla allmänhetens och feministers begränsade förståelse för rätten till vår kropp på andra plan än porr och sex i allmänhet: var är förståelsen för horans existensberättigande? 

Det verkar som om det finns en ambivalens inför horan bland en hel del feminister som ändå visar prov på att vilja komma förbi det som Brink kallar för sexkrampen, och kanske det är i så fall lättare att gömma undan horors existens i ett kaninhål som får kallas för det sexuella befrielseprojektet och, pratas egentligen inte vidare om än i termer av exploatering av kvinnors kroppar, vilket också är ett behändigt sätt att skjuta eventuell sexualmoralism åt sidan. Men att vilja släppa på krampen räcker inte. För det enda som skiljer en skribent och en sexarbetare åt är faktiskt vad de säljer, inte att de kommersialiserar en tjänst. Båda använder sina kroppar, det är bara vad de gör som skiljer. Horan säljer sexuell njutning, och skribenten kan sälja litterär njutning. Horan blir gärna ett undantag i analysen och som också kan offras för ett högre mål, de är ju så få, vilket är hur Brink bemöter debattören och sexsäljaren Isabella Lund. Krocken handlar om att porrkonsumtion tycks någorlunda acceptabel, trots att den också är kommersiell, och trots att sex också är gällande ibland här, det är ju i de fallen faktiskt filmade och betalda samlag. [ur Klassisk feminism]

Jag tänker givetvis också på Birgitta Ohlsson som hade kunnat vara en sådan bra politiker om hon ändå kunde släppa sargen. 

Jag påminns på twitter via @oscartexplorer om Inga-Britt Ahlenius kaxighet, hon som en gång gick till storms mot det undermåliga utredarväsendet, hon som har den där sällsynta kaxigheten som är en bristvara i Sverige. Och undrade vad hon skulle ha sagt om Skarheds utredning. Svaret kanske ges av detta. Jag föreslog en debattör i samband med släppet av Skarheds utredning att ta kontakt med henne, av just denna anledning, synd att det inte verkade gå vägen, men artikeln blev ju strålande likväl om skandalen och skattepengar.

Hur som. Det enda bemötande av Skarhed jag sett på Lauras och min debattartikel i SvD är följande i Fria Tidningen. Ospecificerad kritik kallar hon det. Intressant. Övrigtvis finns en replik i SvD, och som blev diskuterad här i kommentarerna hos Niklas, också intressant! Vi ska replikera för webbupplagan. 

Nej, nu blev det långt det här. 

*) Isabellas blogg finns bara på wordpress numera, minus ett år av hennes skrivande alltså, hennes mejl flunkar också. 

Libertarian music appreciation # 8

Ian Brown/Stone Roses - I Wanna Be Adored

Och så kan vi känna som individer, men politik kan aldrig handla om att göra saker för att bli omtyckt, utan snarare att ha kuraget att ställa sig upp och protestera inför de orättvisor och det förtryck som tillåts utövas av staten. Det må vara "demokratiskt" att med en majoritet rösta för en massa personliga feelgood-projekt, men det gör det inte rätt. Så låt oss påminna oss om det. Det är en ohyggligt bisarr föreställning att ens tänka tanken att reglera samtyckande vuxna människors sexliv.

PS. Bloggen verkar helt och hållet ha skurit sig, kommentarer har stängts av och formateringen har varit kocko, och varje gång jag försöker uppdatera händer något annat. Hoppas det är löst nu. Kommentera gärna, annars känns det som att ropa i öknen. [ledsen smiley]

För en månad sedan kunde allas våndor inför monarkin beskådas på twitter. Min egen vånda inte helt olikt en porrsurfande pastor. För att vara något som ska likna en konstitutionell liberal var jag osedvanligt drabbad av att ryckas med av bröllopsyran som visades nonstop och direkt i svenska televisionen.  Jag och tre miljoner andra i detta land satt fullkomligt hypnotiserade och intog dagens alla måltider framför TV-sändningarna, med några korta raster för att gå på toaletten eller bara få en nypa luft på balkongen eller trädgården, så det var inte särskilt ensamt, eller så pratar jag bara om mig själv. 

En god vän och ganska nyinflyttad till Sverige, undrade hur i hela fridens namn det är möjligt att i detta land där många påstår sig hylla jämlikhet och människors lika värde så högt, och av alla moderna nationalstater i världen, har kunnat komma fram till en sådan paradox?

Kompromissen, svarade jag, det svenska strävandet efter kompromiss, den svenska diplomatin är inte sprunget ur ingenting, kompromiss som lealöshet kan man kalla det också. Alla ska vara lyckliga i Sverige, och av det följer gör så lite som möjligt åt saker som ändå inte gör dig olycklig. Ungefär lika begripligt som begreppet statsindividualism. 

Vi har här aldrig lyckats frambringa någon speciellt stark rörelse emot det monarkistiska inslaget i "Världens modernaste land". Hur modernt är det? En majoritet av den svenska befolkningen har alltid viftat flagga i monarkins tecken och utbrustit i total hänryckning inför hur underbar någon av kungligheterna är, och inte helt ovanligt en uppvisning i lika total fjäskighet. Tillräckligt många är dessutom totalt ointresserade; "det är väl bra, skadar inte, och kanske till och med gör bra reklam för Sverige". Från 70-talet och framåt har dock allt fler börjat ifrågasätta denna paradoxala inrättning, numera ligger visst stödet på 46%. Det betyder ändå inte att det finns någon stark rörelse emot monarkin. Få politiker förkunnar att de kommer driva någon sådan fråga i Riksdagen, inget parti förutom i någon mån Vänsterpartiet som har det i sitt partiprogram, men menar att det ändå inte är en aktuell fråga. 

Inte en aktuell fråga. Antagligen är det så. Den enda föreningen som driver frågan är partipolitiskt oberoende, nämligen Republikanska föreningen som numera kan stoltsera med hela 7 000 medlemmar. I ett perspektiv - och som konstitutionell liberal - är det emellertid helt och hållet deprimerande. Det är inte speciellt aktuellt därför att så få verkligen bryr sig, och de som bryr sig verkar inte ha någon plan.

Och nu är det glömt. Precis som alla kommer glömma Littoringate lagom tills nästa Almedalen (klicka om du vill veta vad som alla glömt om 2006), som för övrigt aldrig någon minns riktigt vad som var så himla viktigt och hett som tilldrog sig. Om någon undrar, så är jag apatiskt trött på denna Littorinhype (länk går dock till läsvärt), jag vill snacka sexköpslagen. 

Tillägg: Två riktigt bra debattartiklar i media om sexköpslagen dock: Isabelle Ståhl på SVT Debatt/Opinion, hm, men det bör kanske påpekas att sexsäljare betraktas inte som brottsoffer i lagen, däremot finns förslag från förr och med utvärderingen. Sedan bör alla läsa denna fantastiska Alice Teodorescu på AB, and who the fuck is Alice? Jo framtiden. 

Vill ni bara må illa i största allmänhet, eller kanske älskar talibantal, bör ni läsa Arbetarens inlägg i våldtäktsdebatten, det är inte monster som våldtar utan män. 

Libertarian music appreciation #6+1

Blur - Song 2 -  en libertarian står bara ut med smug people som Damon när de är söta, gör något slags fight club-poser och putar diskret med läpparna.

Om ni inte tror mig så kan ni tända av med denna charmless man, ni ser skillnaden va?

Dubbelpostar idag lite idag om sexköpslagen och Littorin, det är kanske inte helt kosher, men just detta berör mitt hjärtämne som synes, klipper in detta:

***

Den där frånvaron av det journalistiska uppdraget som borde innebära något mer än att jaga säljande rubriker handlar också om tendensen att krypa för makten. Vad är det som hindrar att ta ett allvarligt journalistiskt ansvar som maktgranskare och därmed ställa relevanta och genomtänka frågor genomsyrade av efterforskningar? Varför duger inte själva hantverket att skilja sakligheter från "rykten" och ställa frågor när något ser ut att inte hålla för de politiska hallelujahkörer som går igång?

Nu talar jag om förra fredagen och årets hetaste politiska släpp: Anna Skarhed och utredningen om sexköpslagen. Jag konstaterar efter en vecka att den kritiskt granskande journalistiken kammat noll, här finns i stort sett inget, två ledare, en lyrisk och en kritisk, det är allt. Annars, intet annat än pliktskyldigt rapporterande. Ändå finns all anledning att lyfta upp utredningen i media som möjligen en av årets största politiska skandaler: här finns både vetenskapligt fusk och idelogiskt trams. Det finns något för alla, vad väntar ni på?

Detta är därför en efterlysning av journalister som stolt bär på det tunga uppdraget att granska makten, som inte kryper eller jagar rubriker. Ni har en del att göra.

Nu i morse lade Aftonbladet korten på bordet till slut, eller lämnade över ett gredelint kuvert till Littorin, något de borde ha gjort redan samma dag när frågorna ställdes. Kritiken består därför, men nu kan den också riktas till själva sexköpslagen. En lag som enligt min mening är en ideologisk produktion med inget annat syfte än att reglera fredlig mänsklig sexualitet och handlingar. Kritiken mot Littorin är väldigt enkel, det är ett hyckleri att köpa sex samtidigt som man ingår i en en regering som gör allt för att den ska bestå. Kanske det är den här typen av avslöjanden och handlingar som snarare visar hur absurd den i själva verket. Därmed riktar jag ett stort tack till den kvinna som tydligen redan för två veckor sedan trädde fram och berättade för att visa hyckleriet, men den äran är inte Aftonbladets som förhalade den. På Liberati reagerar man med att välkomna Littorin till nästa Pride. 

 Det är dags för en Libertarian music appreciation nu.

Libertarian music appreciation #6

Foo Fighters - The Pretender - 'cause we're are each and one of us not like any other and we fight to keep it that way...gärna med en gitarr, eller blogg, fredligast så. Men en dag som denna passar den extra ironiskt bra om en pretender.