digital prozac

Söndagar är min vanliga dag för att hinna ikapp med allt jag skjuter upp. Det blir: Kallt kaffe, oklippt gräsmatta, två sikar på röken (yay!), föredragsångest, en databas som måste hyfsas, en lokaltidning jag inte vill göra längre (det finns ingenting mer att skriva om vattensituationen och hur dumma människor är som lägger fel saker på gemensamma komposten), det är som att krama blod ur en sten. Och då har jag inte nämnt allt det jag egentligen hade velat göra. Någon peppar mig med att jag gör mig som bäst under tidspress. Men denna någon vet inte hur mycket jag skjutit upp denna gång. 

Nåväl.

Det finns ju då ingen ände på hur ledarsidorna tävlar i att krama  blod ur en annan sten. Upploppen, som blir var och ens filter för att få fram just sin lilla pet issue. 

Jag vet inte, men upploppen som en flodhäst på folkhemmets kaffebord? Liknelserna haglar i Aftonbladet så de kunde räckt till kanske fyra ledartexter (här finns true blood, wall street, taoism). Och tja. Jag vet inte, men kanske en flodhäst i ett elfenbenstorn skulle passa mer?  Det skulle å andra sidan ändra hela ledartextens budskap. Och kanske man bör ha i åtanke att den där gini-koefficienten varit på tapeten för att visa ökade klyftor ända sedan 80-talet där t ex arbetslöshet och pensionärer är två faktorer som bidrar. Det har ju sossarna varit väldigt bra på att lösa? 

Tänk nu om det nu är så att det här med upploppande ungdomar både är mer komplext än det bostadsområde man tillhör och väldigt banalt på en och samma gång? 

Jag vet att det är populärt att tänka sig att det upploppas i vissa förorter pga "utanförskap" (lägg i detta x antal standardvariabler) och som en klassfråga (eventuellt även en genusfråga). Men ibland är det mycket enkelt, och förvisso på sätt och vis en klassfråga (och genus dito).

Ungar är i regel människor som inte riktigt civiliserats än, som bär på tusen svårhanterade känslor, och hur detta ibland tar sig uttryck skiljer sig med de medel som står till förfogande (eller begränsningar), och hur vi också förväntas bete oss inom gruppen.

På så sätt beter sig ungar ganska likartat oavsett om de bor på East of Eden/Östermalm/x eller i Bronx/Husby/x. Kan man inte göra en fuck off på Stureplan och känna maktberusning genom att vaska en flarra eller så, så kan man kanske göra det på något annat vis utan pengar. Som alltid. Något tidslöst över det hela: att göra dumheter eller känslan av att göra motstånd, rebell with a cause, och sedan hur det ska tolkas, bara olika tider, olika miljöer. 

Lästips: Det har serverats svamp i Aftonbladets personalmatsal igen...

Jag är helt för att vara väl förberedd på apokalypsen, zombieinvasioner, flygplanskrascher, och så vidare. Förberedelse är A och O för överlevnad.

Jag är den där personen på flygplanet/hotellet/färjan/osv som faktiskt kollar nödutgångar och nödvägar. Jag är som en detektor för säkerhetsutgångar, hjärnan suger åt sig all information medan jag stegar mot hotellrummet, som en annan Jason Bourne fast helt värdelös på allt annat (coola karateslag och detektera antalet personer inom 20 meters radie och sånt). 

Alltid varit rasande mycket för att vara beredd på det värsta. Självklart äger familjen en förstahandsutgåva av Överlevadshandboken. Bara en sådan sak. För tänk om man går vilse i svampskogen och det hela slutar med kannibalism, att man äter upp varandra och startar en zombieapokalyps (en teori är ju att kannibalism startar det hela). Eller kanske mer realistiskt dör av misstag genom att smaska i sig en giftig ört i svår hungersnöd? 

Men det här med giftspindlar som man ändå inte kan göra något åt...aaaahrg. Jag har ju nogsamt genom åren bockat av oresbara länder vars natur fullständigt äcklar mig på insektsnivå - Australien, Borneo, Kina, and what the fuck: Indien. Och nu har man hittat ett antal av de där svarta änkan-tingestarna i Sverige (förvisso har de svårt att hitta partners, men ändå). 

Kinesisk musspindel, en av världens dödligaste spindlar. 

Efter ett antal år boendes i skärgården så vänjer man sig vid spindlar, det är bara att gilla läget, men detta är saker jag inte vill veta. Just nu kryper en liten krabbaktig spindel på väggen bredvid en av sofforna, och jag bah bryr mig knappt. Den är inte där längre ser jag: lyfter upp fötterna i soffan.

Zombieapokalypsen tål däremot att tänkas på, den är ju hanterbar, lära sig sikta mot huvudet, idka överlevnad, drick inte vatten på vilket sätt som helst, vad kan man äta av naturen, hur bygger man ett vindskydd, och så vidare. Allt kan ju inte bli så rosigt och sött som i Warm Bodies? Har Sverige en plan? T om motsvarande smittskyddsinstitutet i USA har en plan för en zombieapokalyps (I'm telling ya), och i Storbritannien finns en plan. Sånt vill jag ägna mig åt, så jag är förberedd när grannens ögon ser döda ut och armarna hänger lealöst. 

Men överlevnad är inte bara att sikta rätt på en zombie, man måste ha skills för överlevnad, vara förberedd.

Mot spindlar. Bara skräcken, apatin och döden.

Tidigare om spindlar: Spindeln i mitt sovrum

Det är något motbjudande med journalistik som den ter sig när journalister går in i Husby på jakt efter "upplopp". En märkbart upphetsad Niklas Svensson som intervjuar någon annan journalist om hur det känns blir sinnebilden för den svenska ovanan att sådant här händer och att de själva är där, DÄR DET HÄNDER. 

Javisst, bilar i brand och (kanske inte lika märkbart) upphetsade, arga, eller bara understimulerade, ungdomar. Någonstans ett missnöje som kanske kan fördelas bland förklaringar kring föräldraskap, det numera utnötta och stigmatiserande begreppet "utanförskap", vårkänslor, ungdomlighet, kanske en dos Göteborgskravaller. Oavsett vad har en klick ungdomar något slags adrenalinpåslag, vilket inte är ok.

Men upphetsade journalister är inte heller ok. 

Kanske det hela slutar med att Birgit Friggebo störtar ut till de norra förorterna för att sjunga We shall overcome. Jag hoppas ändå att det hela kan få rimliga proportioner. För varje gång några kids i den svenska förorten lever rövare som om de vore en sliten miljonförort till Paris/Birmingham/Glasgow/etc blir det lite lätt patetiskt: och ännu mer patetiskt när den svenska välmående medelklassen behandlar det som en sådan motsvarighet. 

Skickar härmed en hälsning till min kära dotter - som annars varit med om jordbävningar i Chile, blivit rånad i Asien, undkommit jordskred i Peru - som med katter och pojkvän just nu bor 2 minuter från tunnelbanan, hoppas deras bil har klarat sig. Men jag gissar att hon har annat att göra än att oroa sig.