digital prozac

(Gammal händelse)

Aaahrg, dessa idioter som befolkar Sveriges telefonväxlar och receptioner.

- Hej, jag söker xxxxx, jag skulle träffa henne idag eller imorgon jag minns inte, men jag har sjukt barn hemma...

Jag har aldrig förstått mig på gnället - var det än månde komma från - och aldrig förstått varför det ena måste utesluta det andra.

Mina barn har aldrig varit en belastning för mitt liv eller mina val. Att de påverkar inriktningen av ens liv och begränsar i viss mån är väl ganska naturligt förstås. Men jaha? Vad exakt är problemet? Jag hoppas givetvis att jag själv aldrig varit en belastning för mina barn. De verkar rätt nöjda. De största problemen tycks snarare handla om de mellan föräldrar. Delar man och tillåter varandra någon slags frihet (om bara få ledigt ett par timmar för att läsa en serietidning, vad som ger en näring är så olika mellan människor) så är de flesta problemen lösta. Inga - eller mycket få - människor orkar vara till för någon annan människa 24 timmar om dygnet. Sådana ideal tär fruktansvärt på självförtroendet. Hjälper och stöder man inte varandra går man under. Karriär eller inte. Är man lycklig, nöjd och trygg så löser det mesta sig. Jag har dragit jättetunga lass, men ALDRIG någonsin har jag beklagat eller sett mina barn som en beslastning. Däremot har man ibland varit så trött av att bara vara mamma att man brustit i gråt någonstans emellan.

Sådärja, nu är julen i stort sett avklarad. Jag fick ett fint kort i ram på mamma av pappa. Kanske lite överraskande att få som julklapp, men tanken var fin i alla fall. Jag fick för mycket pengar av pappa, det kändes inte bra, men det var också en fin tanke förstås.