vetenskap

Jenny Westerstrand har vaknat, fler har reagerat på Dodillet-skandalen!

Ser f.ö. att Louise P, som också var på Dodillets disputation, på sin blogg påstår att jag under disputationen jämförde prostitution med "ett läckande kärnkraftverk som smittar ner människor". Den där meningen har fortsatt dansa i mitt huvud, skiver Louise. Från hennes blogg:

Nej, Jenny, du sade det själv med din egen mun som formade orden där du satt bland åskådarna. Nej, jag återgav inte ordagrant, och av det följer förstås inte citattecken.* Jag satt som du vet snett bakom dig. Jag antecknade det, alltså det du sade, för jag blev så innerligt paff över kopplingen. Du vevade runt ganska rejält, om än inte helt lätt att följa din tankegång. Jag förstod dock hur du menade med din kritik om anakronismen, och jag tyckte inte heller du fick ett ordentligt svar - och vad det nu hade med Dodillets penna och papper att göra får väl vara höljt i mystikens irrgångar. Som påpekats. 

Hur som helst. 

Hur Westerstrand formulerade sig i ett brev ställt till (bara det i sig är fascinerande) opponenten mot Susanne Dodillets avhandling, var i så fall en något annan sak, men inte helt övertygad över den klockrena kopplingen mellan kärnkraft och prostitution, eller närmare bestämt Dodillets forskning om prostitutionsdebatterna. 

Nej, det blir faktiskt inte bättre - om än något annorlunda än det Westerstrand uttryckte. Först ett citat från detta brev till opponenten. 

Det är som att tänka sig en kärnkraftsdebatt där man inte bara frågar de anställda vid Ringhals, Barsebäck och andra kärnkraftverk om hur de ser på kärnkraften, utan att man tar en vinkel som betraktar energipolitiken som ett område, med vidare relevenas [sic*] för samhället. - Jenny Westerstrand försöker förklara något tänkt avgörande.  

Så kopplingen till sexköpsfrågan eller prostitutionen. Dess vidare relevans - alltså  kärnkraftverk! - för samhället. Förklara gärna Jenny! Så i en debatt om prostitutionens varande - alltså vuxna samtyckande människor som knullar med varandra - ska vi fråga grannen eller kanske ICA-biträdet som ibland säljer kondomer och dasspaper till de knullande. Hur upplever de detta? Och så vidare. Som kärnkraftfrågan. Detta ska dessutom förklara bristen på sexsäljandes röster? 

Men jag hoppas innerligt att Westerstrand fick en förklaring varför hon var ute och seglade i övrigt med sin kritik om anakronisk användning av källa, om än att hon inte nämner det. 

Sedan är det ett högst märkligt förfarande av Sven-Axel Månsson att skriva en drapa utan större uppbackning än Westerstrand själv (som bemötts) och Kajsa Ekis Ekmans rättshaveristiska citatgnöl (där 200 sidor blev 219 citat - och om man inte förstår det uppenbart pinsamma i det så är det faktiskt rent bedrövligt). Läs gärna Dodillets bemötande här.  

Förutom att själv, Månsson, försöka göra en huvudsaklig poäng av att Dodillet gör egna personliga reflektioner och kommer till slutsatser. (Hon väljer att redogöra för dem ärligt och nogsamt.) Han skriker i högan sky att hennes avhandling aldrig borde ha godkänts. 

Jag påminner nu bara lite om det där med Eva Lundgren och den bisarra twisten som blev följden (jag bland annat har kritiserat det) av dokumentären Könskriget. Media är underligt att använda sig av för att initiera vetenskaplig granskning. Det stoppar tydligen inte Månssons och Westerstrands självförhärligande gottande. 

Detta skrikande dessutom av en man som aktionsforskat och själv satt sig själv i centrum bland sexsäljare, och ytterst med målet och ambitionen för att vara en räddare av prostituerade, till en "bättre" tillvaro (ett i allra högsta grad moraliskt ställningstagande som dessutom har påverkande konsekvenser! Se "deltagande observation" 101, och därefter etiska förhållningssätt i vetenskaplig forskning när man har med människor att göra). 

Bättre kan ni väl? Vad är detta för tragisk gyttjebrottning?

En nyttig läsning av detta förfarande och ställningstagande vill jag dessutom peka vidare på Laura Agustins analyser av "the rescue industry" i sin bok Sex at the Margins: Migration, Labour Markets and the Rescue Industry, och där Månssons typ av arbete förekommer. Och som Månsson själv inser har med honom själv att göra, han både erkänner detta faktum och förstår att det är problematiskt. Men det kan han inte bjussa Dodillet på, trots att hon väsentligen säger samma sak som Agustin rörande Månsson. 

Detta är ju fascinerande, vad är det som händer här? 

Det är så fjuttigt och småskuret att inte se sin egen roll, sina egna åsikter, göranden och ställningstaganden, och samtidigt försöka indignerat peka finger på andra utan att behöva ta ansvar för sina egna göranden. 

Själv drar Westerstrand också slutsatser och tar personliga ställningstaganden i sin avhandling och redogör ärligt och nogsamt för dem. Inget fel med det, transparens är verkligen något många forskare borde ta efter, men det gäller tydligen inte Dodillet. För dem själva är det beundransvärt och "empristiskt", men för Dodillet skäl för att misstänkliggöra henne. 

Men grattis till ROKS pris för Årets kvinnogärning som Westerstrand får på grund av sin forskningsinsats. Inget fel med det heller, men förstå att det är inte mer "akademiskt" rätt eller fel beroende på vad för slutsatser man kommer till, utan hur väl underbyggda de är.  

Att skrika auktoritärt - som nu Westerstrand (som borde ha tänkt till), Månsson och denna ständiga Ekis Ekman i DN - gör inte att man får mer rätt, men det ska erkännas att det brukar fungera ganska bra att begå karaktärsmord. Trist nog borde en del veta en hel del om det, men utsträcker inte den insikten och erfarenheten till andra, för ibland är det kanske ok och bästa anfall? I brist på annat alltså.

*) Jag kan också spela samma triviala spel, spell wars!

Mer läsning: Blogge. Prostitution is teh shit.

Och Sakine Madon i Expressen idag: Moralism bakom sexköpslagen

Intressant om prostitution, kärnkraftsdebatter, jenny westerstrand, sven-axel månsson, ROKS, laura agustin, susanne dodillet, eva lundgren, hyckleri

Jag läser att Nina Björk har blivit biologist, och av det följer att hon också därmed blivit konservativ eller radikalfeministisk beroende på vem av de efterföljande debattörerna som vill lägga beslag på eller förskjuta henne. I fyra, olika slags konstellära politiska produkter och reaktioner radas en så stor mängd påståenden upp att det är svårt att veta exakt var man ska börja för att påtala alla missförstånd och slutsatser som inte är självklara men som förespeglas som självklara. Ska man lyssna på Katrine Kielos så är kvinnors kroppar ett motiv för välfärdsstaten. Ska man lyssna på Elise Claeson så är dagis skulden till kriminalitet och att ungdomar skär sig i armarna, så då är slutsatsen att det är kvinnors biologiska öde att nära de små. Ska man lyssna på Karolina Ramkvist så är det biologistiskt att vara konservativ eller om det är tvärtom, biologism blir vilket fall som helst liktydigt med Elise Claeson. Och så kan man lyssna på Petra Ulmanen som menar att hon såg ljuset när hennes bebis visade att människor är beroende av varandra, och vips kommer hon till slutsatsen att det är ju ett argument för välfärdsstaten.

Att vi som människor är beroende av varandra skulle ha varit en insikt som landar när man föder barn? Jag vet inte vad det är för samhälle som Björk och Ulmanen levt i innan de födde barn, det måste ha varit förfärligt kallt och ensamt. Men nu är inte det sant, detta är inte en neddimpande insikt, för denna typ av kritik mot "liberalism" är allt annat än ny. De har bara kommit på något som verkar vara ett attraktivt argument för välfärdsstaten och som de tänker sig är dödsstöten för ett individualistiskt perspektiv på människan. Här krävs lite determinism. För att komma dithän kan de naturligtvis inte låta bli bebisarna, och voila, alla fattar ju hur beroende en bebis är. Men av det följer ju knappast att bebisars beroende av omsorg förklarar kvinnors beroende av stat och försörjare. Bebisargument skyfflas runt som om det har något att säga om vuxna ansvarstagande människor.

Vår biologi motiverar emellertid inte något annat än den fullaste respekt för var och en av oss som individer. Att vara kvinna och människa är något vida mer än att vara potentiella mammor vars karaktärsdrag är att vara specifikt beroende av andra, mer än män och av män. Vi är inte bebisar.

För det första är man inte "biologist" för att konstatera att vi är biologiska varelser. Det är ett naturvetenskapligt faktum, vi är inte i skapade i en cementblandare. Biologism är att försöka sortera vad för mänskliga beteenden som är inlärda och vad som är medfödda, och här finns inte någon slutsats som säger att för att något är så måste det betyda att så bör det vara. För det andra är det inte biologistiskt att påstå att vår biologi förutbestämmer vår identitet eller plats i samhället, det är olika former av determinism. Det är vad det handlar om egentligen, den gamla diskussionen om den fria viljan kontra determinism. Äger vi ingen fri vilja, så är det lättare att motivera någon slags högre makt som skyddar oss.

Vad debattörerna i den här konstellationen alla delar är en gemensam syn på kvinnan som är just deterministisk. Claeson är inte biologist oavsett vad alla tror, hon är en biologisk determinist, vilket är något helt annat. Björk är inte heller biologist, hon sniffar på ett argument för att stärka ett feministiskt försvar för välfärdsstaten, inget annat.

När vetenskapen kommer i kapp och det socialkonstruktivistiska paradigmet vittrar sönder så måste ju feministerna hitta på något nytt, och in kommer "beroendet" i nygammal skepnad. Kvinnor har alltid fått kämpa emot denna syn på att vi skulle ha en mer "beroende" natur, förr var vi inte var dugliga att utöva självbestämmande. Nu ska denna natur bejakas och vi anses tydligen fortfarande inte kunna utöva självbestämmande.

Detta är inget annat än kvasivetenskapligt mummel och förvisso skickligt kamouflerat som "kolla vi erkänner nu att vi är biologiska könsvarelser". Verkligen en fantastisk insikt, vi är inte komna ur en cementblandare och satta på en öde ö, tänk vilka framsteg dessa feminister gjort som fattat något sådant?

Varför skulle vår biologi behöva en välfärdsstat?

Argumentet vilar i en tanke att kvinnor är av naturen orättvist eftersatta för de kan föda barn, därför behövs välfärdsstaten för att balansera upp denna orättvisa. Ett annat sätt att säga samma sak är att kvinnor är mer beroende av andra människor och omsorg än resten av mänskligheten. Annorlunda men mer direkt på sak, är att säga att vara kvinna är en biologisk orättvisa, och den politiska konsekvensen av detta är att lika rättigheter mellan könen inte är nog eller att det krävs särskilda rättigheter för kvinnor för att stabilisera någon slags jämställdhet.

Det förutsätter att konsekvenser av kvinnors val (som inte är fritt) att bilda familj åligger en stat att ta ansvar för. Mot kollektiva rättigheter står alltjämt individualism i vägen, så den måste förstås dräpas, och för att kunna göra det krävs att lyfta fram människan som ofri, slav under sina gener eller slav under strukturerna. Så vad som formulerats är att kvinnors värsta fiende är den liberala och individualistiska friheten. Och för det krävs samma gamla deterministiska plåga för att nedvärdera oss som fria människor.

Biologism och individualism

Det är mer rimligt att tala om könsskillnader som en komplex väv av både biologi och kultur som i sig inte är möjliga att sära på som två separata system. Kultur och sociala relationer är en konsekvens av vår mänskliga biologi och våra idéer om oss själva och vår identitet som individer är resultatet av ett dynamiskt spel mellan våra gener, miljön och kulturen. Det finns en kärna av biologi i våra göranden, och det är framför allt i sexualiteten de kommer till uttryck, men hur och till vilken grad är inte klarlagda, däremot kan det visas att villkor också har skiftat dramatiskt. I viss mån lever förtryckande strukturer kvar emedan andra inte kan påstås vara fallet längre. Det finns inga kollektiva eller lagliga hinder att välja utbildning och yrken: emedan det sociala straffet fortfarande kan vara hårt för den som rör sig utanför normerna.

Biologen Anna Rotkirch sade detta på ett bra sätt i en artikel om moderskap, när hon argumenterade för att integrera genusperspektiv med evolutionära teorier. Hon påpekar att biologism blir ofta synonymt med essientialism, och att det "naturliga" blir förstått som något instinktivt, automatiskt och trivialt. Men, det är här det börjar bli halt om tvålen, för som Rotkirch säger, alla de specialiserade saker vi gör som människor är redan en del av vår utvecklade mänskliga natur. Evolutionär forskning kan bidra till att både förklara essentialism och utmana essentialistiskt tänkande om naturen, som  exempelvis moderskapet.

Om vi har bättre verktyg och bättre kunskap så slipper vi ständigt återkomma till känslan av misslyckande så fort vi ser att kvinnor och män inte gör exakt samma val, och av det tänker oss att det fungerar smärtfritt att ropa på fler reformer och ännu fler åtgärder, istället för att ägna oss åt att värna att vi som människor måste få avgöra i våra egna liv hur och vad, och utan att känna oss misslyckade och osolidariska. Den där jämställdheten som drömdes om på 70-talet har revolutionerat mycket, men inte hela vår livsstil, det är i så fall lätt att dra en reduktionistisk slutsats att det fortfarande råder maktstrukturer, eller nu de populära men missförstådda generna, och det biologiska "beroendet", som kan förklara detta. Om vi däremot tänker oss att det inte är hela förklaringen så framstår det inte som lika "misslyckande", utan ett framåtskridande där individers frihet att göra val blir viktigare att framhålla än att göra korrekta val, och det är först då vi kan röra oss ifrån politiska föreställningar om könet.

Ett individualistiskt och liberalt budskap, som inte erkänner den socialkonstruktivistiska läran och som lägger biologisk determinism åt sidan på den historiska skräphögen där den hör hemma, utgår inte från synen att individer bör något alls bara för att andra gör på ett visst vis, oavsett hur beteenden och preferenser förklaras.

Vi som individer är inte summan av krafter bortom oss, utan är unika resultat av naturens dynamiska interaktion med miljön. Tron att det är möjligt att förutspå enskilda människors alla möjliga beteenden och handlingar, och därmed kunna forma en människa i önskvärd riktning, är strikt talat en föreställning som borde självdött vid det här laget. Få människor, förutom enäggstvillingar, delar exakt samma genetiska uppsättning, och ingen människa delar och möter exakt samma miljöfaktorer, att förutspå alla utfall av dessa är som att försöka sätta ett mått på oändligheten. Denna mänskliga och fantastiska dynamik är också ett utmärkt argument för att avfärda all form av anspråk på en hård determinism. Det inbegriper i sig ett försvar för den mänskliga fria viljan. 

Ingen är någon annan lik, ändå är vi väldigt lika, som att alla människor utövar fri vilja, en mänsklig förmåga som har med vår förmåga att läsa av och uppfatta verkligheten och vår bedömning hur den ska tacklas på bästa vis för våra egna syften. Att bebisar inte har den förmågan utvecklad torde vara självförklarande.

intressant om feminism, nina björk, elise claeson, biologism

Våldtäkt är inte alltid lätt att utreda, och ibland är det tydligen inte lätt att föra en nyanserad debatt om våldtäkt. Det är jag den förste att erkänna. Jag blev uppmärksammad på en ny webbsida som handlade om falska anmälningar rörande våldtäkter med domännamnet genusperspektiv.se. Det lät intressant. 

Tyvärr verkar denna sida förefalla vida mer spekulativ än trovärdig, eftersom portalförklaringen för att handskas med "falska anmälningar" grundar sig tydligen på en tämligen skum artikel i GT/Expressen som rapporterar att ett gäng anonyma poliser klagar på att:

"…De flesta anmälda våldtäkter där gärningsmannen är okänd är uppdiktade." 
(Min understrykning)

Det är ett helt makabert påstående, och för att göra makabra påståenden krävs ordentligt på fötterna, källkritik borde ju vara det första man tänker på om man nu vill vara seriös. Motivet till att det skulle förhålla sig så att våldtäktsanmälningar ökar sägs vara att det räcker att polisanmälas för att få ut stålar från bl a Brottsoffermyndigheten. 

Detta är inte sant. Det räcker inte med en anmälan. 

"Det räcker att polisen konstaterat att man utsatts för brott för att man ska kunna söka ersättning."
--Brottsofferjouren

Det är t ex skillnad att lägga ned en förundersökning på grund av att brott inte kan styrkas eller att lägga ned på grund av att spaningsuppslag saknas. Det senare ersätts allra mest troligt av såväl försäkringsbolag som av Brottsoffermyndigheten, allra minst troligt det första. Ingen får pengar utan att det kan visas att man faktiskt har utsatts för ett brott. Det räcker inte att sitta och gråta hos polisen. Det är vad brottsplatsundersökningar är till för, det är vad förhör och annan teknisk utredning är till för. Om vi kunde ersättas för brott som inte kan styrkas skulle det underminera hela rättssamhället. Så jäkla fina i kanten är varken privata försäkringsbolag eller Brottsoffermydigheten heller att de bara skulle "tro" på vad någon säger, och att det skulle räcka med att vifta med ett papper som säger att man anmält något. De kräver i regel utredningsmaterial, för att göra sin bedömning. 

I Expressens artikel pratar de anonyma poliserna om kvinnor som anmäler överfallsvåldtäkter - de där med okänd förövare - som psykiska vrak eller som bedragare och lycksökare. Det finns säkert enstaka sådana fall, men de flesta? Det är vad de flesta fall av överfallsvåldtäkter handlar om? 

Vad är poängen att just fokusera på psykfall och lycksökare som den allmänna bilden? Behöver vi verkligen den typen av generaliserande och misstänkliggörande våldtäktsdebatt? Så när vi inte hittar den okände så ska vi avfärda kvinnor för att oftast vara psykvrak alternativt lycksökare helt oavsett brottsundersökningens resultat? Om det är en förhärskande syn är det måhända också förklarligt att det alls finns ett mörkertal. Eller mörkertalet kanske också är påhittat, av "genusvetenskapen"? 

Sedan kan man ju undra om det inte i så fall är lika vanligt att Fight Clubba sig?
Så lite fakta att fundera kring. Det är ungefär en tiondedel (BRÅ/2005) av våldtäktsanmälningarna som läggs ned på grund av att brott inte kan styrkas. Av denna grupp finns förstås upptäckta fall av falska anmälningar. Att det upptäcks allt oftare, som det hävdas, att falska anmälningar görs är också helt beroende av att polisen måste utreda och gör ett bra jobb. Naturligtvis är det problematiskt att tjejer gör anmälningar som kanske inte stämmer, men det är något annat än att hävda att de flesta kvinnor ljuger bland alla de fall med okänd gärningsman. 

För ungefär 11 procent av de anmälda våldtäkterna (241 stycken) har polis eller åklagare konstaterat att det inte går att styrka att en våldtäkt har begåtts och utredningen har därför lagts ned. Även om man inte har bundit en gärningsman till våldtäkten har man kommit till ett polisiärt klarläggande, och dessa våldtäkter räknas därför till de tekniskt uppklarade brotten. I totalt 18 procent av de anmälda våldtäkterna (405 stycken) har utredningen lagts ned av andra skäl, exempelvis på grund av att den misstänkte är yngre än 15 år, att gärningen inte bedöms som ett brott eller att brottet är preskriberat. Även dessa våldtäkter räknas som tekniskt uppklarade. Andelen tekniskt uppklarade våldtäkter, det vill säga brott till vilka man inte har bundit en gärningsman men som ändå får anses uppklarade i polisiär mening, uppgår således till totalt 29 procent. Resterande våldtäkter, vilket också är merparten av de anmälda våldtäkterna, 60 procent (1 324 våldtäkter), har alltså inte klarats upp. Vanliga skäl är att det saknas spaningsuppslag och att brotten uppenbart inte går att utreda. Det är också vanligt att det inte går att styrka att de misstänkta personerna är skyldiga till våldtäkterna.
-- BRÅ, 2005, sid. 52.

Ökningen av antalet anmälda våldtäkter sedan mitten av 1980-talet har till exempel varit störst när det gäller offer som är under 15 år.
--sid. 56.

Av det följer förstås inte heller att det inte finns ljugerier som leder till andra resultat, som kan leda till oskyldigt dömda. Men blanda inte ihop problematiker, och att konstruera ihop annan myt för att bemöta en annan myt är inte konstruktivt. Det är att blanda ihop korten rejält och mest av allt visa att man har total nollkoll på vad man pratar om. Inte heller en sådan polis man önskar träffa när det gäller.

Så. Magnus, du som driver bloggen om falska anmälningar, du skriver:

"Bloggen är tänkt att vara en motpol till den väldigt onyanserade och vinklade debatt som idag förs inom ämnensområdet."

Verkligen superbra, jag välkomnar det, men detta är inte nyanserat.

Intressant: duh, våldtäkt, antifeministiskt dravvel, idioter, nyanserat shit