Maybe I want too look cheap

Här kommer det andra bidraget i essätävlingen. Hanna Marie Björklund är bloggare, feminist, modell och student med en master i bakfickan. För ett tag sedan skrev hon en väldigt uppfriskande text på Newsmill om feminism och porr, som inte gick obemärkt förbi. I detta bidrag berör Hanna Marie en slags kärna som är viktig, vår rätt att själva definiera vilka vi är och vad vi vill stå för.

Vad ska feminism vara bra för? Vad ska man kalla sig egentligen?

Använda en –ism, en ideologi, ta ett ord skapad av någon annan och sätta det på sig själv? Denna praktik, vad ska den överhuvudtaget tjäna till? Det kan man verkligen fråga sig ibland. Men för mig personligen börjar det med en tydlig fråga; Vad vill jag göra? Vad slåss jag för? Och svaret där är enkelt. För alla människors lika rättigheter. För rättvisa, solidaritet och för de svaga i samhället. Om det är barndomens superhjälte - drömmar som fortfarande gör sig påminda, någon typ av biologisk altruism eller ett uttryck av religiositet, ja det vet bara Gudarna. Men det är i vilket fall mitt konkreta svar.

När man vill slåss för en grupp, för vissa människors rättigheter, då identifierar jag också grupper som är dem som man slåss med. Vilket i sin tur är en förlängning av vilka vi är, vem jag och alla runt mig är. Vad vi delar in varandra och oss själva i, kön är en av dessa kategorier. Den moderna vetenskapen kan inte annat än hålla med om att kön är centralt i vår uppfattning för hur människor ska delas in. Genom att vi har skapat denna kategori socialt utifrån iakttagbara biologiska fenomen gör könet skillnad.

För mig handlar det också om att gå utanför Sverige och utanför idag. I historien och idag globalt sett så kan man tydligt dela in människor I kön och iaktta signifikanta skillnader för dessa grupper i levnadsstandard. Med mindre ”akademiska”; kvinnor har och är ännu globalt sett betydligt mindre inflytelserika och har mindre makt än män. Att ignorera den långa kamp kvinnor för idag och som våra mormödrar förde då för ökade rättigheter och mer utrymme är att se snävt. Vi ska hedra deras kamp för oss, kvinnor som grupp, genom att aldrig sluta granska, fundera och ifrågasätta kön, hur vi talar om det, hur vi förhåller oss till det. För mig finns ingen tjejerna-är-bättre-än-killarna kamp. Det finns kulturella och religiösa strukturer som påverkar hur vi tänker kring kön, och som I sin tur påverkar människors liv, ibland till det sämre i och med att det begränsar den frihet jag anser att alla förtjänar. Därför behöver vi feminismen, för att alltid granska könsrollerna och vår betydelse av dem, och därigenom försöka hindra dem från att inskränka vår frihet som individer.

Men varför just ordet feminism? Nu när det är så ”nedsmutsat” med ”tokstollar” som beskylls för både det ena och det andra. Varför inte? Ett begrepp som någon reagerar på är ett bättre begrepp som ingen bryr sig om. Såvida det inte finns ett tungt historiskt bagage i form av, typ folkmord, eller att hat och orättvisa är inbakat i begreppet per se, ser jag ingen anledning till varför man inte kan ta ett begrepp, och göra det till sitt. Om det finns något grundläggande man gillar; exempelvis de klassiska feministiska tänkarna, och begreppet ligger öppet att omforma till vad man själv ser i det, varför ska individen inte få själv bestämma vad just ”feminism” betyder för just henne? Har någon annan egentligen rätt att bestämma vad du ”är” och ”inte är”? Bestämt inte, är min åsikt. Om nu feminism som begrepp blivit laddat och kontroversiellt i Sverige, så ser jag bara mer anledning att använda det.

För tillbaka till mitt grundsyfte; Vad vill jag? Bekämpa orättvisa. Hur då? Genom att föra upp kritisk diskussion hur vi behandlar varandra och tänker. Hur får man diskussion? Genom att få folk att lyssna, stanna upp och uppmärksamma. Och det lyckas man bättre med om man har ett begrepp som väcker känslor än ett begrepp som ingen har en åsikt om.

intressant om feminism, hanna marie björklund

Först ut bland bidragen till essätävlingen är Hanna Wagenius. Bloggare, feminist och stridbar politiker som Ordförande för CUF Jämtland-Härjedalen. Under våren dök hon upp överallt i den politiska debatten om sexköpslagen, och med den äran. Hanna pekar så självklart och lättbegripligt i sin text på skillnaden mellan en lat feminism som tryggt och bekvämt söker sig till  statliga paternalistiska lösningar och en feminism som tål att se sanningen i vitögat och sedan agera på den av egen kraft.

Bokpaket kommer!

Lat feminism eller en kamp som ständigt måste tas

Feminism är, fortfarande, på 2000-talet, på riktigt, ett kontroversiellt ord. Både Linda Skugge och Unni Drougge har slutat kalla sig feminister. De klagar över att begreppet blivit kapat och allt för starkt associerat med manshat och andra idiotiska idéer. Det kan de ju förvisso ha rätt i, men jag vet inte om jag tycker att det är någon vidare bra ursäkt.

Politiska rörelser är – no pun intended – alltid i rörelse. Olika människor kommer att dra åt olika håll, och dragandet, det kommer inte att sluta förrän målen är uppnådda. Därför hoppas jag att Skugges och Drougges avståndstagande från begreppet feminism inte får dem att ge upp dem feministiska kampen. Den är, och det här är viktigt, nämligen långt ifrån över.

Sverige har under en längre tid präglats av en lat feminism. Att påpeka det är väl något man kommer att få skit för, men kom igen, jag kan ta det eftersom det är sant. Jämställdhetskämpar har satt sig på sina arslen och gnällt fram tonvis med lagstiftning – ett förfaringssätt som inte bara är paternalistiskt, utan ofta också rent ut sagt kontraproduktivt. Sexköpslagen är ett exempel på när man försökt ta en genväg till jämställdhet med resultatet att kvinnor i en redan utsatt situation fått det sämre. Jämställdhetsproblemet i Sverige ligger inte längre till någon större utsträckning i att lagen behandlar män och kvinnor olika – alltså det som feminismen ursprungligen reste sig mot. Problemet ligger i samhällsstrukturer skapade av människor med fördomar – ja, i någon mån oss allihop. Det är där feminismens nutida utmaning ligger - se till att sociala strukturer inte hindrar människor på grund av deras kön.

Framförallt är det kanske i diskussionen kring föräldraförsäkring och frågeställningen kvoterad eller inte som den lata feminismen kan tydliggöras. Man lyckas identifiera ett problem; kvinnor tar ut så mycket föräldraledighet att inte bara aktuella kvinna utan kanske också kvinnor som grupp drabbas av lägre lön och sämre karriärsutveckling. Vad är man då beredd att göra åt det? Börja hos sig själv och sin föräldraledighet, ifrågasätta personer i omgivningen, driva en faktisk opinion och övertyga människor om att män likaväl måste få kräva ut sin del av kakan så till den milda grad att de faktiskt gör det? Nej. Istället sätter man sig ner, gnäller efter en lagstiftningslösning med ett stelt 50 – 50 uttag och verkar inte förändra sitt eget uttag av föräldraledighet nämnvärt. Feminismen vill ha ett samhälle där irrelevanta könsstrukturer inte hindrar individen. Att nå dit är svårt, kommer att ta tid – och det är definitivt inget jobb som kan göras av paragrafer.

Det är ett jobb som måste göras genom en ständig medvetenhet, ett ständigt ifrågasättande och ett enormt engagemang. Ska vi klara det, då får vi inte stå handfallna bara för att ett uttryck associeras fel. Om vi inte klarar av att styra begreppet feminism rätt igen, hur ska vi kunna styra mot ett jämställt samhälle? Varje gång jag blir attackerad som manshatare eller bara allmän idiot för att jag kallar mig feminist får jag ju ett ypperligt tillfälle att förklara vad det egentligen handlar om, jag får en gratischans att driva jämställdhetskampen vidare och att krossa fördomar.

intressant om feminism, hanna wagenius