abort

...att besluta om abort är en rättighet som baserar sig på att kvinnan är självägande med full kontroll över sin kropp och reproduktion. Men kan man av detta verkligen hävda att det finns en motsvarande skyldighet för samhället att ordna detta, och en motsvarande skyldighet för någon att utföra ingreppet?

Låter det här knäppt? Kanske det men jag funderar mycket på den etiska betydelsen och innebörden av rättigheter och abort är inget undantag när man funderar på etik. Det brukar ju hävdas att individuella rättigheter i sin essens är att alla har ett moraliskt anspråk på sin kropp, det betyder att alla också har en implicit skyldighet att respektera detta. Alltså inbegriper det en rätt att vägra utföra en abort på någon.

Jag kommer inte runt detta förutom att konstatera abort inte är en rättighet i sig men att avbryta en graviditet är det. Jag har rätt att...men inte kräva att det ska ske med andras resurser eller insatser.

Det enda jag kan komma på som faktiskt skulle kunna vara en skyldighet är om kvinnans liv eller hälsa är i fara.

Så är jag nu en sådan där abortmotståndare? Nej, men jag inser att det är för jävla trassligt.

På SVT Debatt var det ingen höjdardebatt om abort. Ingen skugga på Anna Ekelund, men den enda debattmöjligheten som öppnades var liksom Ja till livet. Men så, ja, vad med det? Det kan vi väl ta?

Sedan är det inte så himla krångligt. 1. Utgå inte från att kvinnor inte gör informerade val baserat på sig själva och sina önskemål, drömmar och mål, vilket ibland inkluderar hänsyn till andra människor och relationer. 2. Utgå inte från att det inte är ett potentiellt liv som släcks definitivt. Pang, bom. Det är en mänsklig varelse, inte en fluga, vad nu än Kristina Hultman tror. I konceptionsögonblickets första delning  finns allt på plats som skall bli, den är mänsklig varelse, om än bara med två celler, det är inte blott en slemklump. 

Inget av detta står i motsats till varandra. Kvinnors val och när mänsklig liv uppstår. Problemet uppstår när människor ska kunna anses ha anspråk på sina liv. Med hänsyn till kvinnans rätt till sin kropp måste det finnas en gräns för när en mänsklig varelse får mänskliga rättigheter, annars blir det en konflikt av rätten till liv. Rätten till liv inbegriper inte bara rätten att få andas och leva, den inbegriper nämligen även rätten att bestämma över sitt liv och hur det ska levas. Oavsett hur graviditeten gick till måste kvinnor få utöva denna kontroll, om de ska kunna sägas äga rätten över sina kroppar, och därmed sina liv och sina öden. Att kunna utöva kontroll över sin kropp är att utöva kontroll över sitt liv. Ett barn är för övrigt föräldrars ansvar därför att de övertar det ansvar som ett litet barn inte kan ta, barn har rättigheter men kan inte utkrävas ansvar, det är en mognadssak, om ni undrade där borta på Ja till livet (jag har läst er konstiga uppdiktade analogi med njurar och föräldraansvar).

Gränsen går därför rimligtvis därför vid den tidpunkt det är möjligt att leva utanför mammas kropp oavsett dess hjälplösa tillstånd. Självklart blir det svåra och flytande gränsdragningar beroende på tekniska framsteg och möjligheter, men varför ska det vara lätt? Att vi lägger vikt på rättigheter innebär inte att beslut därför blir lätta.

Det har ingen som helst betydelse vilka motiv kvinnor har för detta beslut. För Anna Eklund var det en insikt om vad hon ville, och den personliga känslan över sitt liv kan hon naturligtvis inte lyfta över på andra kvinnor, och det har jag inte förstått skulle vara hennes ambition. 

Ja till livet skrek i sin tur något om att våldtagna kvinnor inte blir mindre våldtagna för att de gör en abort om det gick så illa. Det kan för all del fyllas i med att det är inte fostrets ansvar hur det blev till. Och det är faktiskt själva kruxet, kvinnor vill inte ha abort på grund av hur det hände för att de tror att de kan nollifiera en våldtäkt, det handlar ju om andra saker, utan för att de eventuellt inte vill ha just detta barn.  

Så här ser ett foster ut i vecka 12, om ingen visste det:

Det vet ingen kvinna som funderar på abort? För kvinnor vet inte sådana saker och kan därför inte ta rationella beslut? Jag är ledsen att behöva brejka nyheten, kvinnor vet detta. Utan tvivel. De vet att de släcker ett mänskligt liv vid abort. En del tycker det är hemskt, jobbigt, andra är likgiltiga. Det beror helt på önskan kring att föda ett barn, eller hur det får plats och gestalt i kvinnors medvetande och drömmar. Det kan vara jobbigt eller likgiltigt för en partner också så klart, av precis samma anledningar. 

Bild från Ja till livet.

Detta vet ingen kvinna, att små foster går sönder vid mekanisk abort, eller att, hemska tanke, att foster dör vid inducerat missfall? Jag brejkar pangnyheten igen, vi vet detta. 

Frågan är vad Ja till livet vill med sådana här bilder, är det hemskt att de går sönder? Om de dör, spelar det någon väsentlig roll? Eller hade det varit mer ok om vi band små rosetter på dem? Varför anta att kvinnor inte är medvetna och kunniga om hur foster ser ut och att de nog går både sönder och dör vid en abort?

Abort är förstås att döda ett mänskligt liv. Hur trasiga de blir är irrelevant. Punkt slut. Men: Abort är inte mord och Konsten att debattera utan problematisering (apropå abort och den kunskapslöse "timbroiten" Roland Poirier Martinsson, vi bråkar lite här, och om ni önskar fördjupa er). 

Här finns F-ordet btw där Anna Ekelund skriver om att abort är att döda och att så måste det få vara. 

intressant om abort, feminism, ja till livet, anna ekelund, f-ordet

På wiki läser jag att Färöarna har extremt lågt invandringstal. Det kanske inte är så konstigt. Ett tokkristet land där en organisation som jobbar med att hjälpa kvinnor som söker abort uppfattas som terrorism mot folket (tipstack Delphi-lisa, som gav upphov till det sedvanliga wikisurfandet). 

Jag antar att Jönköping skulle ha sin likheter med Färöarna om de fick för sig att bli autonoma. Vilket fick mig att fundera på det där med separation mellan kyrkan och staten. I Sverige fyller skilsmässan 8 år. Religionsfrihet har vi kunnat utöva i Sverige sedan 1951. Men ändå regleras kyrkan av lag, det är bestämt att den svenska kyrkan skall vara evangelisk-luthersk, demokratiskt uppbyggd och bedriva en rikstäckande verksamhet. Jag finner det konstigt att religionsutövande regleras av stat. Vad är det för separation? Det låter ju mer som att de gjort upp om delad vårdnad av något slag så att kyrkan har besöksrätt. 

Separationen av kyrka och stat i USA brukar hänvisas till första tillägget i konstitution (1791), men här har ju de olika staterna vissa maktbefogenheter att bestämma att olika religiösa uttryck är förbjudna, som månggifte, och skälen torde väl vara just religiösa? I Norge, där det råder religionsfrihet, är det tydligen så att enligt deras konstitution skall hälften av regeringsmedlemmarna vara medlemmar av den norska kyrkan.  

Så det tycks ju faktiskt vara så att trots den sekulariserade västvärlden är religionen ändå där i bakgrunden på endera vis, trots religionsfrihet och trots den där separationen.