storebror

Svensk politisk debatt är antagligen det mest meningslösa som finns, som ett eko av ett symptom på depression, låst och stympat, med mycket få undantag. Ta vilken som helst politisk händelse och försök hitta någon form av intelligent liv, eller något liv alls, nio av tio gånger kammar du noll. 

Bortse från riksdagens öppnande idag och Kungens grötsvammel kring hur ledsen han är över att Sverige svek norrmännen under andra världskriget. Eh whut? Att lyssna på talarna i övrigt - en provkarta på hela spektrat av olika slags knäppa människor som sitter i Riksdagen - som alltså har maktposition, men vad de har att säga är egentligen inte mer begåvat än det där grötsvamlet. Vilket fall som helst är det tid för ansvar för att kunna rusta för framtiden, enligt vår statsminister, vad det nu betyder, det är ju så meningslöst att det kan betyda vad som helst. En floskel. 

Men det är inte den meningslösheten jag tänker på utan på hur debatter förs om aktuella politiska händelser.  

En ganska stor politisk händelse av svenskt snitt nyligen var valet av ny partiledare till Centern. Så här retrospektivt när den värsta stormen lagt sig verkar den vanligaste responsen ha varit det här med att Annie Lööf gillar Ayn Rand, eller mer specifikt att hon uttryckt att hon uppskattat det där verket Och världen skälvde. Den nivån, de debatterna, liksom exemplifierar vad jag menar med meningslösheten i svensk politisk debatt. Att så många verkar tycka att en referens till Ayn Rand i uppskattande ordalag på något sätt diskvalificerar politisk kompetens säger en hel del om politiskt spel men föga något om politiskt innehåll. 

Den med tiden mycket slitna halmdockan "nyliberalism" plockas fram igen och igen. Det är som om själva begreppet "nyliberalism" i sig ägde någon övernaturlig kraft. Genom att uttala ordet "nyliberal" så kan det tänkas att det är som att skjuta en silverkula mot en vampyr, de självantänder, brinner upp och försvinner.

Detta är nivån. 

För detta val kan givetvis kritiseras på en mängd olika sätt och ur olika politiska perspektiv. Från ett vänsterperspektiv kan man ju tycka att kritiken skulle vara Lööfs politik och ambitioner - låt oss säga det där om exempelvis papperslösa och sjukvård, eller platt skatt. Tydliga markörer för en vänster som vill ha något att säga. Men nej, nej, Ayn Rands människosyn och nyliberalism är det hetaste. Se t ex här och här för "akademisk" aka neutral analys som i stort på alla de sätt och vis är meningslös. För att inte tala om det här med hennes relativa låga ålder (som om kompetens bor i antalet år man haft politiska åsikter som gillats av andra) och diverse lilla vännen-tekniker. Meningslöst!

Jag, och fler med mig, kan tänka mig kritisera Lööf ur ett integritetsperspektiv, och för den där bortblåsta integriteten hon visade som politiker när allt sådant stod på spel. Jag tvivlar lika mycket som Anna Troberg kring Lööfs vapenborder Federleys hjälteframtoning. För mig blir denna tanke lika gällande, nämligen den där nästan totala bristen på meningsfull diskussion kring Annie Lööf och framför allt vad det är som är så bra med en politiker som inte står pall för det hon/han tror på och faktiskt sagt sig företräda för sina väljare (jag var en av dem).

Dessvärre verkar det som om Federley tror att hela Sveriges befolkning drabbats av galloperande flugminne. Den FRA-lag han kritiserar var han själv med och röstade igenom 2008. Den datalagring han ondgör sig om röstade han själv för 2011.

Inte uteslutande integritetspolitik av den arten, utan varför inte också kritisera det frånvarande modet hos Lööf, att ifrågasätta införandet av en av förra århundradets mest kroppsintegritetskränkande och kvinnoförnedrande lag (sexköpslagen). Lööf är jurist, och hon är som sagt liberal (och nota bene påstådd "nyliberal"). Federley vågar mer här, det är sant. Men jag väntar än på Lööf.

Jag vet, här kommer det: för att det skulle undergräva hennes roll som politiker. Är det inte tjusigt så säg?

Att vara kass på politisk ryggrad betyder ju förvisso inte att en debattartikel i sig eller en mängd ställningstaganden i  andra frågor är dåliga och veliga, men det är något som kliar även i mig när det kommer till politik och hur det utövas, och speciellt när de personliga kostnaderna för att stå rakt är tämligen graderade. 

Det kostade personlig flis i FRA-frågan. Det är sådant jag ofta tänker på nuförtiden, och meningslösheten i debatten.  

Det är inte politikerförakt, det är politikersorg. 

Vi behöver modiga/krångliga/obekväma politiker.

Jag vill minnas att Camilla Lindberg (ja, hon som faktiskt stod pall under FRA-debaclet) en gång vid en ganska intressant paneldebatt ifrågasatte den svenska politikerrollen, och efterlyste mer mod att stå på sig (annars står staten på dig). 

Den typen av debatt som skärskådar de krav vi ställer på politiker å ena sidan (minns TV-licensers betydelse för en ministerpost), hur olika de kan slå (minns Lundin Oil och Bildt), hur media och den typen av makthavare styr mycket av detta eller slarvar bort det, och å den andra att det är en stor förlust att politiker har mer att vinna att navigera rätt för att stanna kvar, än att stå pall. 

Camilla åkte ut, inte Lööf eller Federley. 

Så det är uppenbart att det lönar sig dåligt att stå rak i en storm. Det är därför synd att den svenska politiska debatten ägnar sig så mycket åt meningslösheter, det gör inte direkt att incitamenten för att stärka ryggarna på  de politiker vi väljer ökar. 

Vi får dem politiker vi förtjänar. Depressionen är ett faktum.

Man kan tycka vad man vill om Ola Lindholm och hela det här knarkdrevet, och man kan tro både det ena och det andra om hans oskuld eller skuld, oskuldspresumtionen gäller juridiskt. Det juridiska har dock mycket litet att göra med tidningsrubriker: tidningar agerar som tidningar gör.

Sedan kan man tycka att pressetik borde tas på lite större allvar, som att möjligen avstå från att trycka tramsigheter om att någon fått kissa i mugg. Det spelar ju faktiskt ingen roll att Expressen får rätt i efterhand, när det visar sig att Ola Lindholms kissprov visat sig positiv på kokainmetabolen bensoylekgonin.

Det som spelar roll i det sammanhanget är att det hade man ingen aning om när löpet sattes, man hade egentligen bara en polistjallares ord på att ett kissprov tagits.

Att i det läget tänka sig att Olas allvarligaste brott skulle bestå i kass mediebevakning - well, man kan ju tycka att journalister kunde avhålla sig från kass journalistik också, men det är inte heller ett brott att framhärda i det ena eller det andra.

Allvarliga brott i sammanhanget torde vara att i ett sådant läge köra rattfull eller att någon polis är korrupt och säljer upplysningar till en hungrig tidning. Mot det senare verkar det inte finnas mycket debatt om, istället ojjar sig halva mediesverige i två läger a la pro eller con chefredaktör Mattsson.

Sedan brott och brott, här är väl den tragiska konsekvensen av en kass narkotikapolitik, där kriminalisering av bruket av narkotika (dvs det riksdagen beslutat vara ”olagliga” rusmedel) inte tycks ha några som helst konstruktiva konsekvenser för medborgarna (vi knarkar inte mindre exempelvis, men får betala dyrt för upptäckt i sociala och ekonomiska termer: ibland blir man utslängd från sitt gymnasium, i andra fall blir ”won’t somebody think of the children” ett blysänke rakt ner i skammens dypöl och där kan man sjukna lägre än någon kan tro det är möjligt, faktiskt mer än att köra rattfull), men desto mer för kändisjournalistiken och för poliser som vill tjäna en extrahacka. Jag noterar hyckleriet när dagens löp består av dömd rattfull kändis som inte namnges.

Och visst kan man tycka att Ola fallit på eget grepp – men principerna här borde diskuteras: är bruk verkligen vettigt att se som ett brott (om man nu inte sätter sig i en bil och så vidare)?

Är det acceptablet att poliser kan sälja inside-information, sekretessbelagt material, och var hamnar vi när det är fallet? Rättvisa skipas? Kan ingen diskutera det?

Som sagt annorstädes: Att poliser tjallar är vanligt förekommande - inte bara till press - när det gäller knark. Tystnadsplikt struntas i. Moralisk föruttnelse. 

Med det menar jag inte kändisar, utan tämligen värnlösa människor som inte media bryr sig om ett skvatt. 

PS. På denna not försökte jag utröna vad det där måttet på metabolen bensoylekgonin ska betyda. Har någon bättre information eller kan någon smart en med kemikunskaper tolka detta fact sheet åt mig? 

Först kunde man ju ana att det råder en viss sexualsyn på Google när det inte gick att söka på "clitoris" i safe mode på medan det funkade hur bra som helst att söka på "penis". 

Sedan infaller en känsla av misströstan och förvirring när man inser att detta följande inte har ett endaste dugg att göra med Googles eventuella sexualskräck inför det kvinnliga lustorganet utan snarare med vad vi gör på nätet. När du skriver i sökrutan kommer förslag upp av de populäraste sammanhängande sökningarna. Så: I want my boyfriend /girlfriend to...visar att: 

Flickvänner vill allra mest i googlevärlden hitta på sätt att få pojkvänner fria till dem och pojkvänner vill allra mest få flickvännerna att suga av dem. Antagligen en av de bättre typerna av surveys av oss själva och inre önskningar. Google don't lie. De vet allt om dig. 

Det är så fascinerande på så många vis. Bortsett från myten om hur lika vi är som signum på "jämställdheten"- se Lauras krönika idag som slaktar det där om att feminister har bäst sex - så känns Google ofta som en full clown (notera annonserna när du söker och förstå att Googleclownen vet allt om dig även om han ter sig full och nerknarkad ibland), men antagligen en clown som är frammanad av Stephen King som ser dig i dina mörkaste vrår.