Man kan tycka vad man vill om Ola Lindholm och hela det här knarkdrevet, och man kan tro både det ena och det andra om hans oskuld eller skuld, oskuldspresumtionen gäller juridiskt. Det juridiska har dock mycket litet att göra med tidningsrubriker: tidningar agerar som tidningar gör.
Sedan kan man tycka att pressetik borde tas på lite större allvar, som att möjligen avstå från att trycka tramsigheter om att någon fått kissa i mugg. Det spelar ju faktiskt ingen roll att Expressen får rätt i efterhand, när det visar sig att Ola Lindholms kissprov visat sig positiv på kokainmetabolen bensoylekgonin.
Det som spelar roll i det sammanhanget är att det hade man ingen aning om när löpet sattes, man hade egentligen bara en polistjallares ord på att ett kissprov tagits.
Att i det läget tänka sig att Olas allvarligaste brott skulle bestå i kass mediebevakning - well, man kan ju tycka att journalister kunde avhålla sig från kass journalistik också, men det är inte heller ett brott att framhärda i det ena eller det andra.
Allvarliga brott i sammanhanget torde vara att i ett sådant läge köra rattfull eller att någon polis är korrupt och säljer upplysningar till en hungrig tidning. Mot det senare verkar det inte finnas mycket debatt om, istället ojjar sig halva mediesverige i två läger a la pro eller con chefredaktör Mattsson.
Sedan brott och brott, här är väl den tragiska konsekvensen av en kass narkotikapolitik, där kriminalisering av bruket av narkotika (dvs det riksdagen beslutat vara ”olagliga” rusmedel) inte tycks ha några som helst konstruktiva konsekvenser för medborgarna (vi knarkar inte mindre exempelvis, men får betala dyrt för upptäckt i sociala och ekonomiska termer: ibland blir man utslängd från sitt gymnasium, i andra fall blir ”won’t somebody think of the children” ett blysänke rakt ner i skammens dypöl och där kan man sjukna lägre än någon kan tro det är möjligt, faktiskt mer än att köra rattfull), men desto mer för kändisjournalistiken och för poliser som vill tjäna en extrahacka. Jag noterar hyckleriet när dagens löp består av dömd rattfull kändis som inte namnges.
Och visst kan man tycka att Ola fallit på eget grepp – men principerna här borde diskuteras: är bruk verkligen vettigt att se som ett brott (om man nu inte sätter sig i en bil och så vidare)?
Är det acceptablet att poliser kan sälja inside-information, sekretessbelagt material, och var hamnar vi när det är fallet? Rättvisa skipas? Kan ingen diskutera det?
Som sagt annorstädes: Att poliser tjallar är vanligt förekommande - inte bara till press - när det gäller knark. Tystnadsplikt struntas i. Moralisk föruttnelse.
Med det menar jag inte kändisar, utan tämligen värnlösa människor som inte media bryr sig om ett skvatt.
PS. På denna not försökte jag utröna vad det där måttet på metabolen bensoylekgonin ska betyda. Har någon bättre information eller kan någon smart en med kemikunskaper tolka detta fact sheet åt mig?
