Men snotførkælede møgunger som kastar stenar och bomber när de inte får som de vill? Dem ska man lyssna på, skämma bort och ge specialbehandling har det visat sig. Att Danmark är ett principlöst land som främst numer definieras av vad det inte vill torde varit uppenbart för den som följer det. Men ibland kan man fortfarande bli överraskad över graden av vilsenhet i pannkakan.
Notera den [url=http://politiken.dk/indland/article223631.ece]reaktion [/url]som Köpenhamspolisens talesman Munch får efter sin [url=http://www.politiforbund.dk/printsafe.php?sec=1&omraade_id=&underomraade_id=&element=&show=3811]intervju [/url]i polistidningen. Att kalla folk som inte respekterar demokratiska institutioner när de går en emot och tar sig rätt att använda våld för fascister är att provocera dem tydligen (Per Bregengaard, Enhedslisten). Det är t.o.m. rabiat att säga något sådant (Frank Hedegaard, SF).
Just Per Bregensgaard verkar vara en kul typ. Han tillrättavisar överlägset och förklarar att fascism är att vilja ta över samfundet med hjälp av terror och införa diktatur. Att en grupp här tar över delar av samfundet med våld och och röstar internt innan man bestämmer över andras liv o egendom är däremot nåt helt annat tydligen. Det är nog för att jag är en trist typ som jag inte ser den stora skillnaden.
De grannar som känner sig hotade och de butiksägare som fick sina skyltfönster krossade kan nog tänkas ha svårt att empatisera med? För att inte tala om angreppet mot mot de fattiga i denna stadsdel (och Nørrebro är sannolikt den fattigaste stadsdelen då). Dagen efter upploppen var varenda bankomat krossad. Krossa kapitalet typ.
Problemet är ju att vanliga danskar struntar i det, de har dankort och handlar knappast i de butiker som saknar dankort-terminal. Det vill säga småföretagare och invandrarbutiker, McDonalds har busniness as usual. De som lever på bidrag (danska bidrag betalas uteslutande till ett bankkonto, bara hemlösa får undantag) eller inte är betrodda av banken är däremot beroende av sina uttagskort för att kunna ta ut pengar utanför bankens öppettider. Så om nån undrade var solidariteten tog vägen så fråga inte stenkastarna på Nørrebro.
Några som däremot visat upp solidaritet och förståelse in absurdum är stenkastarnas vänner och försvarare. Akademiker har ställt sig upp för att förklara varför det måste visas förståelse, artister och kulturpersonligheter sjungit och empatiserat för alla som vill lyssna och inte minst så har man lyckats skaka fram flera miljoner kronor för att köpa tillbaka fastigheten (tio miljoner bjöds) eller hitta passande alternativ. Hitintills har man från husets sida vägrat beakta några andra hus än det hus man trots flera turer i rätten inte lyckats visa att man har rätt till längre.
Att hitta någon som vill sälja en fastighet har visat sig svårt med. Kanske är det så att även om många gärna pratar sig varma om att de unga måste ha en lokal är det få som vill ha dem som grannar. Få vill ha en granne som startar upplopp då o då, klottrar ner allt i närheten och sågar ner träd när de känner för det?
Men nu får denna danska saga ett lyckligt slut verkar det som. Kommunen har kommit på att de kan donera en brandstation lite längre upp på gatan. Då det är kommunens fastighet kan sannolikt grannarna klaga tills de är blåa i ansiktet. Å andra sidan kanske de kan få ett gott pris på de metalljalusier/klottersaneringsavtal som nuvarande grannar kanske inte behöver efter flytten.
Så barn, låt ingen säga att det inte finns en moral i denna historia! Våld är fel men gör man det rätt kan man få både kultureliten på sin sida och en ny lokal när man blir utslängd ur sin gamla. Det är uppfriskande att se att när övriga Danmark diskuterar demokratikanoner tar någon det bokstavligt...
