Jag skriver som jag berättat tidigare en bok, som kommer handla om
individualistiskt baserad feminism. En slags ny-feminism. En renässans.
Pånyttfödelse. Den kommer innehålla torra statistiska tabeller och grafer,
teorier om kön och genus, sex och maktanalyser, libertarian idéhistoria,
kapitalism och globalism, och en hel del optiminism och pläderande för min
hjärtefråga: Mänskliga individuella rättigheter och varför det är väsentligt för feminismen att bejaka dem.
Det är idag exakt 339 dagar kvar tills utgivningen av boken. (Ja, den är
planerad inför 8 mars nästa år.)
Av och till kommer jag försöka uppdatera med hur det går med skrivandet
eftersom det upptar en rätt stor del av mitt liv just nu. Man skulle kunna tro
att man har jättegott om tid när man talar om över trehundra dagar. Men manus
ska var tryckklart till senast december, vilket begränsar tiden och det gäller
att planera väl.
Den här veckan har jag kämpat med en ganska märklig och konstig sak,
nämligen att skriva ett förslag till en presentationstext av boken och av mig
själv. Låter väl enkelt? Det var det verkligen inte. Nu har jag raderat
trehundra versioner och inser matt att det svåraste som finns med skrivande är
att skriva om sig själv i "säljande" positiva ordalag. Jag förstår
varför jag aldrig blev copywriter. Hur jag än skrev blev det bara grader av
töntighet (dorky är ett bra engelsk ord). Jag överlät det till en god vän
att beskriva mig, för som han sa var det helt enkelt inte jag som beskrevs, det
blev mycket bättre. Annars har jag inga problem att beskriva mig med doser av
självironi och humor. Varför är vi så dåliga på att uppskatta oss själva
utåt? Eller är det bara jag? Eller handlat det om en slags räddhågsenhet att
råka ut för Jante om vi uttrycker att vi faktiskt uppskattar oss själva? Jag
är benägen att tro det senare och att det här blir vi själva som sätter
Jante på våra egna axlar. Man ska inte tro att man är något.
På samma förlag, Hydra
förlag, kommer även underbara och briljanta Phonephuckers
samlade bloggtexter om sina äventyr i telefonsexbranschen med helt bedårande
illustrationer. Det blir garanterat höstens stora boksuccé! För vem kan
motstå små pärlor om hur man får fram bästa ljudet av ett vått kön i
telefon (peta sig i sin snoriga och förkylda näsa förstås!)?
***
Bokresearch, noter, länkar. Voltairaine
de Cleyres - en av flera okända och glömda individualistiska feministiska
ikoner som kommer behandlas i boken på endera vis - samlade texter på Anarchist
archives. Bland annat en intressant
föreläsning som försvarar Emma Goldmann utan att hålla med henne
(Goldmann fängslades efter att hon bland annat yttrat att om man förvägras
arbete och bröd, är det moraliskt legitimt att stjäla.) Via Thomas Paine och
Jesus illustrerar hon behovet att ta makt för självförverkligande och att
rättigheter är något man kämpar för, inte något man får.
Anarchism, to me, means not only the denial of authority, not only a new
economy, but a revision of the principles of morality. It means the
development of the individual as well as the assertion of the individual. IT
means self-responsibility, and not leader worship. I say it is your business
to decide whether you will starve and freeze in sight of food and clothing,
outside of jail, or commit some overt act against the institution of property
and take your place beside TIMMERMANN and GOLDMANN. And in saying this I mean
to cast no reflection whatever upon Miss Goldmann for doing otherwise. She and
I hold many differing views on both Economy and Morals; and that she is honest
in hers she has proven better than I have proven mine. Miss Goldmann is a
communist; I am an individualist. She wishes to destroy the right of property,
I wish to assert it. I make my war upon privilege and authority, whereby the
right of property, the true right in that which is proper to the individual,
is annihilated. She believes that co-operation would entirely supplant
competition; I hold that competition in one form or another will always exist,
and that it is highly desirable it should. But whether she or I be right, or
both of us be wrong, of one thing I am sure; the spirit which animates EMMA
GOLDMAN is the only one which will emancipate the slave from his slavery, the
tyrant from his tyranny--the spirit which is willing to dare and suffer. (1894)
En totalt fascinerande människa. Läs, läs, läs! Eller läs om henne och
många andra i boken när den kommer, om 339 dagar.
