söta djur

Jag är ingen rojalist eller anhängare till monarkin. Jag är väl mest någon slags republikan fast med invändningar jag instämmer i. Men framför allt totalt ointresserad av kungahuset, åtminstone så länge inte rojalister stör mig med argument som går ut på att kungahuset är bra för Sverige eller när republikaner eller kritiker och ledarsidor går ut och säger att om kungen ljuger så kan vi inte ha monarki längre/alternativt att då kan kungen inte vara kvar. Då blir jag intresserad av princip, för jag är en principiell människa som helt enkelt inte pallar med sådana argument som kokar ner till: att vi har en monarki för att det är gulligt eller för att monarkin är felfri och befolkad av ädla människor som skakar hand och är tjenis med en felfri Gud. Jag tror inte på endera.

Det är ju inte för gullighetens skull och just för att även kungligheter är helt vanliga människor faller även den där upphöjda tanken om elitism som utmärker hela idén med att ha monarki och ärftlig sådan. Det är meningen att de inte ska vara vanliga människor. En monarki är sedan inte gullig, utan en demokratisk och omodern anomali, frågan är förstås hur vi ska ha det utan den, men så ser inte mediestormen ut eller den efterföljande debatten om monarkins legitimitet.

 Jag kan motvilligt hålla med de hårdföraste av rojalister som hävdar att det var helt fel med en frälse – Daniel – idén om kunglig glans mattas av och görs meningslös. Blodet är ju allt. Och är det inte allt är det meningslöst. För är inte det poängen?

Ändå. Jag känner för monarkin ungefär som jag minns zoologiska trädgården Tiergarten i Wiens Slottsparkanläggning Schönbrunn. Om ni aldrig varit där kan jag beskriva den som den jag var på 80-talet, den enda gång jag vandrat igenom den.

En historisk anläggning där man kan skåda exotiska djur i burar av sten och järn. Punkaren med trasigt hår (nogare bestämt rakat fläckvis) grät vid åsynen av apatiska och fläckvis luggslitna lejon som knappt kunde röra sig. Vilda varelser i slottsparksmiljö.

Den bisarra känslan av att se levande varelser lida i alldeles för trånga burar för mitt nöje.*

Kanske man kan likna svenska monarkin vid Skansen, men det faller förstås på den etnologiska folkloristiska exotism som är dess signum. Tiergarten passar som sinnebild. Kungen är som ett apatiskt lejon. Och visst är burarna snyggare på Drottningholm och alla de platser där de förvaras. Det är inte ett argument vare sig för eller emot, det är bara hur jag ser på dem som människor vi kan betrakta, vända och vrida på, spotta på, förkasta, slita, älska, hata, peka på, stirra på, förhöja eller lustmörda. Det ger mig mest av allt känslor av obehag även med vetskapen att lidandet inte finns på plats på samma sätt som djuren i Tiergarten.

Jag noterade mitt eget oförställda frosseri under bröllopet förra sommaren. Denna känsla att ha upphöjda människor som allmängods, upplevelsen att äga dem på grund av någon ärftlig blodsprincip. Det är emellertid allt annat än angenämt. Inte för att jag tror på något vis att vare sig Victoria eller Daniel vill ha det på något annat sätt: som vanliga människor på riktigt, istället för denna låtsasvärld av upphöjelse.

De är bara som hela kungahuset som vill både ha kakan och äta den. Det är inte lika synd om dem. De kan välja och de väljer medvetet att leva föreställningen. Skillnaden för oss är att vi inte kan välja dem eller bort dem, det krävs större mediestormar än dessa.

Men som även kungligheter måste erfara, kan de inte kräva respekt längre för en blodsidé, även de måste förtjäna den och kanske gör det ändå lite ont.

Public service: intervjun med kungen. 

Tillägg (1 juni): Som ett brev på posten, monarkist klagar på Daniel (Tradition och Fason) och hur den monarkistiska principen faller. Told you so.

*) Ofta undrat varför jag inte evolverade till djurrättsfanatiker från denna punkt. Men det är en annan historia. 

Ibland undrar jag hur människor tänker när de blickar ut över naturen och lamslår sin intelligens genom att göra saker som inte verkar speciellt vettiga. Tror de att de lever i en alternativ Beatrice Potterbok? Eller att hon skrev socialrealistiska böcker om djur?

Som den där mannen som försökte tala med björnar i Alaska och naturligtvis blev dödad, vilket hade konsekvensen att den oskyldiga björnen måste dö. Eller killen som (filmatiserats också förstås och heter Into the Wild) vandrade ut i naturen och tog fel på en potatisplanta med en giftig planta och svalt ihjäl hur mycket han än försökte äta. Och för att han inte behagade följa lite sunt förnuft så hade ingen en minsta aning var han var och ingen kunde därför hjälpa honom. Hur sorgligt man än tycker det är så är det urbota korkat.

Idag läser jag om en späckhuggare som för tredje gången dödar en tränare. Bra idé alls att tänka sig att det är riskfritt och gulligt att träna späckhuggare? När det gått fel redan två gånger borde man ju börja ställa sig lite frågor, men nej då. Det är så urbota korkat att man inte ens orkar skratta å deras vägnar. Rädda Williiiii! Fast att släppa ut en späckhuggare i friheten var åtminstone mer förnuftigt bortsett från gullighetsfaktorn.

Det är inte heller speciellt smart att ha vilda tigrar i trädgården - helt oavsett om du är magiker eller inte - och den dummaste idé du kan få är:

- Älskling, vad tror du om att träna ett litet trick med Gulleplufselufsan, jag tänkte sticka in mitt huvud i hennes gap.

Sedan läser jag om någon korttänkt person som köpt hus vid Dovers klippor för det var ju så billigt, och sedan rasade 5000 ton  trädgård ner i havet. Hur kan man ens bygga hus vid stup, och allra minst köpa dem?

Jag får samma känsla av förundran över förslag om att:

- Älskling ska vi inte ta och flytta till Californien, typ San Fransisco? Det verkar så härligt. (med jordbävningar och eldstormar)

Du måste ställa frågan. Speciellt när du står med en billig burk tonfisk på Överskottsbolaget och känner dig allmänt urkig för att du ens överväger att köpa den trots att den saknar en etikett med "dolphin safe". Eller den mer matlagningslagde som kanske står vid delikatessdisken på Konsum och dregglar över en färsk tonfisk men har ingen aning om den dödats med delfindödande metoder eller inte. Jag har alltid undrat över feelgood projektet som är dolphin safe. Hur vet man att inte delfiner dödats av misstag? Vanligast i Sverige skulle jag tro är följande symbol:

Den betyder:

This dolphin safe tuna label is an initiative from the Earth Island Institute. Requirements to be met are that dolphins may not intentionally be chased, circled or netted during any fishing trip, drift- or gillnets cannot be used and no accidental dolphin death or serious injury may result from the fishing operation. Fish from a dolphin unfriendly source may not be mixed in at any stage. Each trip in the Eastern Tropical Pacific Ocean by vessels 400 gross tons and above must have an independent observer on board attesting to the compliance with the points mentioned.

Detta tarvar lite förklaringar. Att fiska tonfisk med nät är det vanligaste, att slänga ut ett nät på måfå är däremot oekonomiskt och föga effektivt. Det kräver en metod. En metod är förstås att på liten skala att med spö fånga in dem, det fungerar för lokala småfiskare och sportfiskare men är inte en lönsam metod för yrkesfiskare. En annan är att söka efter tonfisk, och eftersom de inte syns på ytan är det mest effektiva att hitta dem genom att gå dit delfiner är, och där delfiner finns där finns tonfisk. Den tredje är att locka tonfisk med flytande objekt, för att därefter fånga in dem med nät. Det är denna senare metod som premierats av dolphin safe. Motivet är självförklarligt, det räddar delfiner från att dödas. Och som det hävdas av Earth Trust, som har sin etikett "Flipper Seal of Approval", så har det mördats miljoners delfiner de senaste trettio åren, förstår var och en att det inte är speciellt önskvärt, åtminstone om man nöjer sig med att inte fundera vidare.

Men om nu denna delfinsäkra metod i sig dödar andra arter, som visar sig vara mer utrotningshotade än delfiner: som exempelvis hajar? Dolphin safe är förvisso en metod för att hindra att delfiner dödas i fångstprocessen, men konsekvensen är att den metod som premieras är att andra djur skadas och dödas. En möjlig lösning är förstås att få oss sluta äta tonfisk, vilket vore lika orealistiskt som att få oss att sluta äta torsk eller för all del sluta äta kött om man ska göra etiska övervägningar kring djurs rättigheter. Men en annan lösning är att värdera olika djur från ett ekologiskt perspektiv: delfiner är i ett sådant perspektiv inte utrotningshotade i likhet med vissa arter av hajar som är det, men ändå är det den metod som dödar dem senare. Resultatet blir en ekologisk katastrof orsakad av ett feelgood projekt. 

Läs mer här: bloggen Southern Fried Science (som därefter bör bokmärkas och läggas i RSS-läsaren) benar upp konsekvenserna av de metoder som innebär dolphin safe.The ecological disaster that is dolphin safe tuna

The big problem with this method is that floating objects don’t only attract tuna. EVERYTHING is attracted to floating objects, including sea turtles, sharks, seabirds, billfish, and, yes, dolphins!

Slutsats: Köp du den där billiga burken tonfisk på Överskottsbolaget med gott samvete, du kan till och med kosta på dig att tänka att nu räddade du en haj minst.

Relaterat: Torskfisket och dumpningen. För de som missade dokumentären om torskfisket, kvotsystemet och den resulterande dumpningen av enorma mängder torsk, kan med fördel se den åter på SVT-play. 

Annat relaterat: Feelgoodprojekt tenderar vara problematiska när man skrapar dem på ytan, som Fair Trade och kaffet exempelvis.