A Pox On All Their Houses

I stort sett meningslöst

Svensk politisk debatt är antagligen det mest meningslösa som finns, som ett eko av ett symptom på depression, låst och stympat, med mycket få undantag. Ta vilken som helst politisk händelse och försök hitta någon form av intelligent liv, eller något liv alls, nio av tio gånger kammar du noll. 

Bortse från riksdagens öppnande idag och Kungens grötsvammel kring hur ledsen han är över att Sverige svek norrmännen under andra världskriget. Eh whut? Att lyssna på talarna i övrigt - en provkarta på hela spektrat av olika slags knäppa människor som sitter i Riksdagen - som alltså har maktposition, men vad de har att säga är egentligen inte mer begåvat än det där grötsvamlet. Vilket fall som helst är det tid för ansvar för att kunna rusta för framtiden, enligt vår statsminister, vad det nu betyder, det är ju så meningslöst att det kan betyda vad som helst. En floskel. 

Men det är inte den meningslösheten jag tänker på utan på hur debatter förs om aktuella politiska händelser.  

En ganska stor politisk händelse av svenskt snitt nyligen var valet av ny partiledare till Centern. Så här retrospektivt när den värsta stormen lagt sig verkar den vanligaste responsen ha varit det här med att Annie Lööf gillar Ayn Rand, eller mer specifikt att hon uttryckt att hon uppskattat det där verket Och världen skälvde. Den nivån, de debatterna, liksom exemplifierar vad jag menar med meningslösheten i svensk politisk debatt. Att så många verkar tycka att en referens till Ayn Rand i uppskattande ordalag på något sätt diskvalificerar politisk kompetens säger en hel del om politiskt spel men föga något om politiskt innehåll. 

Den med tiden mycket slitna halmdockan "nyliberalism" plockas fram igen och igen. Det är som om själva begreppet "nyliberalism" i sig ägde någon övernaturlig kraft. Genom att uttala ordet "nyliberal" så kan det tänkas att det är som att skjuta en silverkula mot en vampyr, de självantänder, brinner upp och försvinner.

Detta är nivån. 

 

För detta val kan givetvis kritiseras på en mängd olika sätt och ur olika politiska perspektiv. Från ett vänsterperspektiv kan man ju tycka att kritiken skulle vara Lööfs politik och ambitioner - låt oss säga det där om exempelvis papperslösa och sjukvård, eller platt skatt. Tydliga markörer för en vänster som vill ha något att säga. Men nej, nej, Ayn Rands människosyn och nyliberalism är det hetaste. Se t ex här och här för "akademisk" aka neutral analys som i stort på alla de sätt och vis är meningslös. För att inte tala om det här med hennes relativa låga ålder (som om kompetens bor i antalet år man haft politiska åsikter som gillats av andra) och diverse lilla vännen-tekniker. Meningslöst!

Jag, och fler med mig, kan tänka mig kritisera Lööf ur ett integritetsperspektiv, och för den där bortblåsta integriteten hon visade som politiker när allt sådant stod på spel. Jag tvivlar lika mycket som Anna Troberg kring Lööfs vapenborder Federleys hjälteframtoning. För mig blir denna tanke lika gällande, nämligen den där nästan totala bristen på meningsfull diskussion kring Annie Lööf och framför allt vad det är som är så bra med en politiker som inte står pall för det hon/han tror på och faktiskt sagt sig företräda för sina väljare (jag var en av dem).

Dessvärre verkar det som om Federley tror att hela Sveriges befolkning drabbats av galloperande flugminne. Den FRA-lag han kritiserar var han själv med och röstade igenom 2008. Den datalagring han ondgör sig om röstade han själv för 2011.

Inte uteslutande integritetspolitik av den arten, utan varför inte också kritisera det frånvarande modet hos Lööf, att ifrågasätta införandet av en av förra århundradets mest kroppsintegritetskränkande och kvinnoförnedrande lag (sexköpslagen). Lööf är jurist, och hon är som sagt liberal (och nota bene påstådd "nyliberal"). Federley vågar mer här, det är sant. Men jag väntar än på Lööf.

Jag vet, här kommer det: för att det skulle undergräva hennes roll som politiker. Är det inte tjusigt så säg?

Att vara kass på politisk ryggrad betyder ju förvisso inte att en debattartikel i sig eller en mängd ställningstaganden i  andra frågor är dåliga och veliga, men det är något som kliar även i mig när det kommer till politik och hur det utövas, och speciellt när de personliga kostnaderna för att stå rakt är tämligen graderade. 

Det kostade personlig flis i FRA-frågan. Det är sådant jag ofta tänker på nuförtiden, och meningslösheten i debatten.  

Det är inte politikerförakt, det är politikersorg. 

Vi behöver modiga/krångliga/obekväma politiker.

Jag vill minnas att Camilla Lindberg (ja, hon som faktiskt stod pall under FRA-debaclet) en gång vid en ganska intressant paneldebatt ifrågasatte den svenska politikerrollen, och efterlyste mer mod att stå på sig (annars står staten på dig). 

Den typen av debatt som skärskådar de krav vi ställer på politiker å ena sidan (minns TV-licensers betydelse för en ministerpost), hur olika de kan slå (minns Lundin Oil och Bildt), hur media och den typen av makthavare styr mycket av detta eller slarvar bort det, och å den andra att det är en stor förlust att politiker har mer att vinna att navigera rätt för att stanna kvar, än att stå pall. 

Camilla åkte ut, inte Lööf eller Federley. 

Så det är uppenbart att det lönar sig dåligt att stå rak i en storm. Det är därför synd att den svenska politiska debatten ägnar sig så mycket åt meningslösheter, det gör inte direkt att incitamenten för att stärka ryggarna på  de politiker vi väljer ökar. 

Vi får dem politiker vi förtjänar. Depressionen är ett faktum.

När alla beter sig som förväntat kring etnogenetisk statistik

Jag vet att många blivit upprörda över Per Gudmundsons ledare om invandrares brottslighet och frågan om vad politiker kan göra åt detta och om lösningar alls är möjliga med hänvisning till internationella konventioner bland annat. Men framför allt: om alla vägrar prata om detta så finns ju bara de tokiga kvar, med fel lösningar och fel analys. Om inte annat går det fortfarande se svallvågor på Twitter-chatten och diverse karaktärsmord (Lisa Magnussons bitvis obegripliga text) som utövas runt om på det som fortfarande kallas bloggar.

Saklighet lyser dessvärre med sin frånvaro. Det är ju t ex inte Gudmundson som för fram etnogenetisk statistik, det är ju statistikerna på i detta fall norska statistisk sentralbyrå, så varför denna drapa om hur Gudmundson tycker si och så? Och dessutom är ju poängen med den där norska rapporten att man inte buntat ihop kineser och somalier, och visat att det råder skillnader. Läser man – ja ibland är det bra att läsa mer än en ledare – rapporten finner man vidare att man också jämfört olika bakgrunder.  Lisa Magnusson skriver:

Men det är inte själva kriminaliteten som är grundproblemet i Per Gudmundsons text, utan invandrarna. I denna diffusa grupp buntar han ihop en massa människor som är väldigt olika. Jag menar: till exempel fransoser, kineser och somalier har i sig mycket lite gemensamt. Till invandrare räknar Per Gudmundson dessutom personer som är födda i Sverige av utlandsfödda föräldrar. Alla i hans definition av invandrare är alltså inte ens invandrare. Istället definieras Per Gudmundsons invandrare genom vad de inte är: blonda och blåögda ursvenskar. Trots att det inte är denna grupp som begår flest brott, och trots att nästan alla inom den här gruppen är laglydiga, så vill Per Gudmundson att vi skall känna inför invandrare att de är kriminella, ett oroselement. Det är vad hans text går ut på.

Nej, det är vad rapporten möjligen går ut på. En kritik mot det är förstås något helt annat.

Det är sedan vida skillnad att konstatera å ena sidan att det finns en överrepresentation bland invandrare generellt och specifikt (eller somliga etnogenetiska grupper) och att hävda att det är invandringen (eller vissa etnogenetiska grupper) som måste stävjas. Att slå rasistpåken i skallen på Gudmundson verkar dock inte speciellt begåvat om argumentet är att norrmännen är dumma i huvudet som gör sådan statistik. 

För länge, länge, sedan försökte jag tillsammans med Dennis Josefsson* hävda att debatten om och kring Sverigedemokraterna var usel och gränsande till infantil och att så länge den generella tendensen är att inte bemöta SD sakligt och att ständigt skjuta bredvid målet kommer de vinna mark. Sedan dess har inget blivit bättre på den fronten, och SD har förstås tagit plats i Riksdagen. Medan rasistpåken viner i luften nu (som förr) sitter alla förhärdade små sd-människor, och andra som tenderar se saker i svart och vitt, och skrattar förtjust över sakers tillstånd.

Alltså. I stort sett alla beter sig som förväntat. (Inte alla tack och livbåt). Även jag tydligen.

Det går utmärkt att bemöta Gudmundsons text genom att invända att det inte existerar en lösning eller kanske rent utav invända med att så länge vi har invandring kommer det antagligen finnas bland nyetablerade, eller i någon mening marginaliserade, (hög arbetslöshet, låg utbildning, och andra variabler som brukar känneteckna ”utanförskap”)  grupper en förhöjd grad av kriminalitet i jämförelse med en ”etablerad” majoritetsbefolkning (oavsett ursprung och föräldrars etnicitet). Så ser det ut i hela världen där brott och människor kan mätas, som en allmän tendens. 

Som sagts någon gång förr. Det finns sedan länge en observation när det gäller studier i kriminalitet att migrationer har en tendens att öka brottsligheten, men man vet inte hur de här sambanden ser ut. En klassisk tes är att nykomna invandrare ofta (inte alltid, det finns ingen perfekt symmetri här)hamnar i ett socialt stratum där brottsligheten är högre. Man kan använda den tesen på förhållanden i Sverige: Lägst brottslighet i fråga om våldsbetonad (inkl. stöld och tillgrepp) anmäld brottslighet hittar man i välbärgade områden. Högst brottslighet hittar man i extremt socialt utsatta områden. Kanske det ligger något i det? 

Det vill säga antagligen finns ingen ultimat lösning, utan det här är ett mönster som kommer bestå – om man inte tror på någon utopistisk dröm där alla människor är snälla, tacksamma och skötsamma (vare sig man är etablerad eller inte).

Och här kan ju tyvärr konstateras att Gudmundson själv inte är speciellt saklig när han påstår att de som kritiserade Maurice Rojas skulle betett sig som en mobbhord. Tvärtom kritiserades Rojas av bland annat mig och Dennis för att hoppa till slutsatser redan innan fakta fanns på bordet, och sedermera gick vi till källan och utläste av statistiken att det inte gick att dra de slutsatser som Rojas drog, nämligen att brottsligheten kan huvudsakligen förklaras med kulturella faktorer (att det så att säga ligger i personens kultur att vara kriminell).

Vilket får mig att undra en smula uppgivet. Skulle det vara så att det syftas på en mobbhord som inte inkluderade oss, uppstår den kniviga frågan: varför väljer man inte att ta upp den kritiken? Skulle det inte vara så, utkristalliseras frågan om det ens är möjligt att kritisera ”budbärarna” utan att beskyllas för att vara mobbare? 

En mycket trist debattposition alls, oavsett hur och av vem högaffeln bärs. 

Bakgrunden till ovan var för övrigt en förestående rapport från BRÅ (detta utspelade sig 2005 så det är nästan antikt) om invandrares brottslighet. Rojas gick ut i media redan innan denna rapport hade publicerats, och bråttom var det tydligen att få ut det här om att det kan vara så att det ligger i vissa kulturer att vara mer brottsbenägna. Jag skrev om detta, och bland annat så här.

… Rojas skriver väldigt grovyxat om att brott kan förklaras med sociokulturella arv och ursprung. Delvis är det nog så, men föga som Den Faktorn. Troligen rör det sig om flera faktorer - och om man orkar kan man fundera på vilka 'grupper' som är mest arbetslösa. Sedan får man fundera på vilken slags brottslighet man talar om, och vilka näringar som har högre brottslighet (ekobrott t ex). Diskriminering och rasism är inte alls oväsentligt i sammanhanget. Men djupare spekulationer är inte meningsfulla, och bör anstå tills rapporten är utgiven och läst.

Vilket senare kunde göras, där den viktigaste delen just handlade om vilket förklaringsvärde olika variabler har. Det finns ingen Den Faktorn. Det betyder inte att det inte skulle finnas något som helst kulturellt betingat beteende, det finns det givetvis, se exempelvis hedersrelaterade brott eller för all del machokulturrelaterad gängbrottslighet meddelst vroom vroom (hells angels typ) eller maffian (typ sådana som har påstådda bilder på kungens porrklubbsbesök).

… faktorer som arbetslöshet och uppbärande av socialbidrag kan visa sig samvariera starkt med ursprung. På det viset hade det kunnat finnas en poäng med en sådan analys. Då krävs uppdelning på ursprung av något slag. Och jag anar starkt att Rojas får äta upp det här med att det beror huvudsakligen på sociokulturella faktorer och inte alls på socioekonomiska faktorer. Om vi inte ska börja anta att den höga arbetslösheten hos vissa grupper beror på fria val och utslag av kulturella preferenser?

Nu bör dock inte sociokulturella faktorer bortses från alls. Vi kan inte förklara exempelvis hedersrelaterade brott annars, och frågan är om inte en del sexualiserat våld också kan förklaras delvis i sådana termer. Kvinnosyn är kulturellt och socialt förankrat. Men det är vanskligt att bortse från arbetslöshet, bostadssegregation och socialbidrag som starka indikatorer på brottsbenägenhet. Ursprung säkert också, men hur och varför lär vi inte få något svar på i rapporten. även om man kan ana att diskriminering och marginalisering finns som faktorer, och även 'kulturella mönster'. Det finns troligen fler, men poängen torde vara att man inte kan lyfta fram enskilda orsaker som huvudsak, och man kan inte bortse från socioekonomiska faktorer.

Om nu alla som vill ge sig in i debatten åtminstone kunde försöka att göra något mer (hej källkritik!) än att (hej kritisk analys!) bara ta till den där tröttsamma och antiintellektuella stilen (hej halmgubbe!)och försökte idka lite källkritik och en smula kritiskt tänkande kring förd politik skulle mycket vara vunnet. 

Tillägg: BRÅ hjärta Nazister. Den nivån. Peter Karlberg:

...T.o.m. Louise Persson ägnar sig åt att försvara Gudmundsson med den något märkliga argumenteringen att det inte är hans siffror utan norska SCBs. Lysande – vi kan alltså använda vilka uppgifter som helst och överlåta ansvaret för användandet på den vi hämtat dem från.

Ägnar jag mig åt det? Herregud, herrejävlars, jag visste att det här var en typ av debatt som bara kunde gå käpprakt åt helvete.  Är diskussionen alltså nere på nivån att man är en sunkig människa som använder offentlig statistik om invandrares del av brottsligheten? Shit, då är jag det också.

Min invändning till Lisas Magnussons personliga ton mot Gudmundson är ett påpekande som betyder att om hon läser in allt det hos honom så får hon nog allt göra detsamma med den norska statistikmyndigheten och ställa dem till svars (then we take BRÅ). 

Sedan får Peter Karlberg det hela till att ”vi kan alltså använda vilka uppgifter som helst och överlåta ansvaret för användandet på den vi hämtat dem från”.  Men nu är detta högt ställda krav på offentlig statistik. Det är inte vilka siffror som helst. De är inte hämtade från historierevisionister, eller nazister.

Det är sedan snarare ansvar för hur man använder siffrorna, om slutsatserna man drar håller eller inte, inte att man använder dem. 

Jag hoppas någonstans att folk är varse om att det inte finns lämplig eller olämplig kunskap, fula eller fina siffror. Att det kan diskuteras själva meningsfullheten och innebörder av denna typ av ”etnogenetiska” statistik är faktiskt en annan, om än viktig, akademisk fråga.  Men nej, BRÅ hjärta inte nazister. 

***

PS. För att det inte ska missförstås. "Etnogenetisk" statistik är så klart en ironisering, jag ser inte riktigt vitsen med brottsstatistik uppdelat på nationellt/etniskt ursprung lika lite som jag förstår vitsen med USA:s förkärlek till att man måste uppge "ras" för tusen och en ändamål. 

Här finns för övrigt rapporten, kanske någon får för sig att göra något med den etnogenetiska statistiken: www.ssb.no/ (se t ex konklusioner, om tiden i landet som en möjlig förklaring och variabel.)

Och för säkerhets skull: Fri invandring leder inte till misär och undergång

*) Med denna association innebär det inte att Dennis för den sakens skull håller med mig här. 

Det ojämställda kriget

Svar direkt även om jag vet att man inte ska mata det här, men jag kan inte låta bli: Pär Ström har kommit på att män dödas oftare i krig och kvinnor bara "bussades" bort i Bosnien, och det kallar han för ett genusperspektiv.

Genusperspektivet torde väl snarare leda till en analys som har med begrepp som  hederskultur och ett strikt patriarkaliskt synsätt att göra (kvinnorna är viktiga som bärare av heder, deras sexualitet kontrollerad, osv av alla standardpatriarkala uttryck för kontrollen av kvinnorna): nämligen att män kan/bör dödas, de är fienderna, representanterna, kvinnorna våldtas för att förnedra männen ytterligare genom att besudla "deras" kvinnor med risken att de kan bli gravida med fiendens sperma.

(och oj, kolla, stammen/tillhörigheten/etniciteten/whatever idiotisk x. föder fiender och voila är de övertagna).

Det är väl inget nytt? Lika gammalt som Bibeln minst.

I Kongo trasas underliven sönder (kan inte föda barn, kan inte ha sex, en seger över stammen). Och så vidare. Det betyder inte att döden är att föredra, men fråga gärna många av kvinnorna i Kongo om saken. En miss är att utgå från vår egen kulturella föreställning och applicera dem på andra kulturer (skammen för våldtäkt är mycket olika - i vissa hederskulturer är våldtäkt värre än döden*). Man kan inte anlägga en svensk syn på vad som händer kvinnor - eller män - i vare sig Bosnien eller Kongo. 

Ja, kalla mig kulturrelativist, I don't care, men likväl kommer bosniska eller kongolesiska kvinnor - eller män - inte att fatta att våldtäkt inte är så farligt även om svenska/västerländska  män och kvinnor anser det.  

Notera nu även att genusperspektiv inte nödvändigtvis är samma sak som könsmaktsordning, och könsmaktsordning är inte en teori som alla feminister förordar. Det finns förstås feminister som pysslar med genusvetenskap, och det finns genusvetare som anammar könsmaktsteorin, inte underligare än att anlägga en marxistisk sociologisk analys. Jag säger inte att det är rätt, utan att det finns en hel del feminister och genusvetare som inte känner igen sig i Pär Ströms verklighetsbeskrivning av "feminismen". Det betyder inte att det inte finns fundamentalistiska könsmaktsteoretiska feminister - de finns. Och det betyder inte att könsmaktsteorin är något annat än strunt och ondska. Men det är en annan historia som tjatats om i åratal. Just sayin'. 

*) Ska man vara dödligt petig så har döda människor ingen aning om att döden var det värsta som hänt dem. Men det är kanske filosofisk överkurs. 

 

Syndicate content