A Pox On All Their Houses

En mer passande vallåt för alla

Med musik ska våra hjärtan vinnas i valet? Om det är ambitionen är det nog dags att lägga ned ambitionen för det finns inte en vallåt från något parti som inte får mig att dö av skam å andras vägnar. Men med MUFs låt Sverige jobbar! blir allt värre och att sedan till råga på eländet råkat se någon folkpartist som personkampanjar med en rap, ja då dog jag så mycket att jag skrattade. Och då har jag inte ens nämnt det problematiska att driva kampanj i de "sociala medierna" när man låter så här: [med andan i halsen som en telefonförsäljare andra dagen på jobbet i stark ångest] Idag lanserar jag min kampanj på internet! och på yoooutube!

Jag tänker att det här skulle funka bättre för vilket parti eller personkampanj som helst, skalar man av flåsigheten och glättigheten återstår bara denna anda av död och tomhet som de försöker dölja:


Death In Vegas - Dirge

Avast there be Piratpartiet

Det är faktiskt lite roande att läsa Johannes Forssberg och sedan Rick Falkvinge. För naturligtvis har Rick helt rätt i att påpeka att brott mot upphovslagen handlar nu för tiden föga om att som enskild person få sin sak prövad i domstol, utan om att ha råd att låta en rätt pröva saken. Jag har länge fantiserat om hur det dimper ner ett kuvert på hallmattan med krav på fantasiljarder eller pynta 20 000 spänn, och då menar jag inte brott mot narkotikalagen utan om illegala nedladdningar. Knarkbrottet att vara positiv på marijuana är trots allt bara ett par tusen och en femhundring till brottsofferfonden (I kid you not). Det ska vara fan att vara förälder i Sverige att behöva lägga sig platt för maffiametoder, och inse att till och med narkotikalagstiftningen är rättsmässigt mer ok. Det är synd att inte Johannes ser detta som ett problem, och att det bara finns ett parti som verkligen fattar vilken makt som en rad multinationella företag tar sig genom statens försorg. Detta är exakt den situation som bildar den mentala bilden av: Staten och Kapitalet sitter i samma båt, men det är inte dem som ror, som ror så att svetten lackar. Man kan må illa för mindre.

Jag tänkte på detta lilla enkla sätt bara påpeka att det finns anledningar att rösta på Piratpartiet. Det spelar ingen roll att man kan vara lika delar skeptisk som pessimistisk till projektet, för vad är det i jämförelse med en valrörelse med de sedvanliga partierna som faktiskt är mer intresserade av att sätta staten och kapitalet i samma båt?

Jag har det inte lätt. I ett land där mellanmjölk är en fysisk valmöjlighet i kyldisken är gestaltningen av det knappt märkbara politiska spektrumet av svenska partier något som ter sig som metafysiska variationer på mellanmjölk. Alla partier försöker vara lagom, inte tycka för mycket och inte i för kontroversiella frågor. Ja, förutom F! som bränner pengar för att visa att pengar är viktigt (näe, menar ni?) och vill att män ska betala högre skatt eller allt vad de nu hittar på mellan varven när de inte är ett parti och får bidrag för att vara en förening. Nu hade jag ändå aldrig övervägt F!, så jag vet inte varför jag överreagerar så på deras dumheter. Laget borde möjligen ha varit Folkpartiet med mitt engagemang med Liberati? Men nej, så länge partiet inte överkommer sina nojjor om det livsfarliga knarket, om trasiga horor, och bara kan stoltsera med några få avantgardister i frågor om integritet är den optionen fjärr.

Jag är för gammal för att tro på sagor och alldeles för bitter och cynisk att spela med i låtsasleken att det finns ett val. Det finns personer som alldeles säkert förtjänar min röst, men de verkar i något parti som inte förtjänar min röst. Det är då man kan dra till med det oväntade, mest för att det är roligt och får mig att känna mig mindre cynisk och butter. Jag kan hålla fast vid föreställningen att inte tro på sagor och att inte tro att det spelar någon signifikant roll, och samtidigt räcka finger åt sagan och mellanmjölken.

Jag har redan fått mental smisk för min larviga och pinsamma optimism förra valet, jag tänker inte upprepa det misstaget. Personligen har jag ibland tänkt att denna gång så får Liberala Partiet min röst, trots att de mest verkar ha varit upptagna med att byta logga och efter nedläggningen av ett hyfsat öppet forum numera hemlighåller sitt forum så man har inte en aning om vad de pysslar med. Men nej. Jag läser med bistert hjärta att de inte alls förstått det där med varför frågorna om immateriella rättigheter är så brännande viktigt, det nämns inte ens, och att inte heller de ser det problematiska att staten agerar hantlangare åt kapitalet.

Sad but fucking true. Så var finns en knapp att sätta på tröjan och bloggen?

Libertarian music appreciation #9 Yes - Owner of a Lonely Heart, för det är något med att vara libertarian, det känns rätt ensamt ibland, och världen en plats där staten regleras av störst picka och pengapåse, trots att det alltid påstås vara den libertariana utopin, guess what suckers, ni lever den utopin här och nu.

 

Saker som skaver - bajsblöjor, shopping, härligt, föräldrapenning och lyxfällan

1. Bortskämda generationen, ni borde känna till dem. Fast ni tänkte kanske mer på andra än dagens föräldrar, men det är precis dem jag åsyftar och kanske ni blir sårade och harmsna hela högen. Första gången jag noterade dem var för fem år sedan i ett klipp i något av nyhetsprogrammen, det handlade om hur svårt småbarnsfamiljer hade det ekonomiskt. De stod med lille Kalle framför nyköpta villan i en norrförort och de hade bolån på miljoners, de hade säkert IKEA-kort också. Lilla Kalle satt i en vagn av dyrt snitt. De såg så ledsna ut, för de hade inte råd att vara hemma så mycket med lilla Kalle. Och jag tänkte på tiden när jag kläckte barn och placerade dem på höften som en andra kroppsdel, jag både studerade och arbetade extra, och det gick på något sätt. Dagis var inte att tänka på de första åren. Gnällde jag? Jo, men det var ju ett val som gick att hantera. Barnvagnen var begagnad, kläderna var ofta ärvda av kusiner och vänners barn. Jag sålde avlagda kläder på kommission vid Odenplan där det fanns en liten begagnadaffär för barn (tror inte den finns kvar), det brukade rendera en ny overall eller så. 

Jag fattar mig inte på den här föräldragenerationen som gråter över hur svårt det är ekonomiskt men som samtidigt inte verkar fatta att det finns alltid ett val och det går alldeles utmärkt att leva "mindre" när man startar familj. Man måste inte köpa hus det första man gör. Ungarna skiter fullkomligt i om overallen är begagnad eller om barnvagnen är från 1987.* De geggar ner likväl och de struntar fullkomligt i platt-TV och om man äger sitt hem eller inte. Men det där verkar vara en insikt som inte har sin plats i välfärdssamhället som är Sverige; 

allt nu och helst på avbetalning. 

Det är bra ur demografisk synpunkt att ha en generös familjepolitik sägs det. En generös föräldraförsäkring gör att folk vågar föda barn sägs det också. Om det verkligen förhåller sig så är en något annan sak. 

Visst, det är sant att kvinnor i Sverige föder fler barn tack vare föräldraförsäkringen och kombinationen med familjepolitiken, som inkluderar rätt till dagis och rätt till deltid, men det är lika sant att vår familjepolitik strukturellt missgynnar kvinnor kollektivt på arbetsmarknaden. 

Så, läget är att vi har två konsekvenser av en generös familjepolitik: 1) den gynnar barnafödande, och 2) den missgynnar kvinnor. Det går inte att gynna barnafödande och gynna kvinnor samtidigt. Så antingen får man välja att det är viktigare att det föds barn eller att det är viktigare att kvinnors situation på arbetsmarknaden inte missgynnas av förd familjepolitik. Det går utmärkt att kalla det ett dilemma för välfärdsstaten, men det går inte att blunda för och låtsas som om familjepolitiken inte har några som helst strukturella konsekvenser bortsett från att det stimulerar barnafödande. Sociologen Catharine Hakim som skrev boken Key Issues in Womens Work, går rakt på sak, det är inte någon trivial sak att familjepolitiken bidrar till negativa mönster på arbetsmarknaden. Hon menar att den orsakar förstärkning av patriarkala mönster, och faktiskt ligger Sverige i fronten av västvärldens mest könssegregerade stater, vad gäller arbetsmarknaden. 

Poängen är just att vi har ett läge där "bidragssprutan" påverkar dramatiskt, varför inte neutralisera den en smula? Det är helt bisarrt hur svårt det är att få den poängen tydlig, eller så är det som Mattias Svensson påpekade någon gång att liberaler blir uppenbarligen alldeles yra i skallen så fort bebisar kommer på tal. 

Däremot - en helt annan sak (jo) -- är det troligen inte ett dugg populärt att försöka sig på att bilda opinion för en individualiserad försäkring. men det är den ju redan hojtar någon, men man kan frivilligt överlåta dagar. Joserruatt. Skillnaden mot en helt absolut individualiserad dito är att valet är att avstå från dagar. men det är ju orättvist? Nope. Det är ungefär lika orättvist mot de som inte skaffar sig barn och inte har betald ledighet.

2. Man ser dem när de fikar i timmar, shoppar, och lämnar bajsblöjor på brickan, och går sedan med barnvagnarna i bredd så att man blir tvungen att kasta sig ut på gatan. Allt medan de ger en onda ögat om man nu vågade sig på att muttra lite för högt. Jag vet det där om bajsblöjorna för min dotter - servitrisen - gör levande teater för mig med dem som objekt. 

Slurp, slurp, myyys, fis, prutt, men det finns säkert en servitris/invandrare som kan ta reda på det. 

Man upplever dem också när de envisas med att åka tunnelbana eller buss i rusningstrafiken och ungarna bara vrålar och ser ut som satans spawn. Det är nästan ok för mig som stänger ute världen med ett par dyra hörlurar, men ändå, herregud varför? 

Missförstå nu inte. Det är alldeles ljuvligt med små bebisar, jag älskar små bebisar och barn och skulle gärna skaffa en till, de ska naturligtvis få ta plats. Det är de där långa sakerna som de har med sig som lämnar mycket att önska. 

En livsstil. Kanske det. 

3. The Art of Shopping 

(I kid you fucking not). Vid Fridhemsplan finns numera ett shoppingcenter (finns det inget annat att göra i denna stad än att shoppa?) som berömmer sig själva med orden: The Art of Shopping [bild på fotoshoppad kvinnlig skönhet]

Visst det är bra att det shoppas. Men konstform?

4. Jag råkade titta på någon TV-satsning benämnt Äntligen fredag. Tappade räkningen på när de sa "härligt" efter ca 40 gånger, "åh gud" var också populärt. Härligt. Ett ord jag hädanefter aldrig mer kan ta på allvar om någon säger det. På samma vis som när någon sade "äntligen" när Horace meddelade någon för nobelpriset, så ser man en typ i sportoverall framför sig, ordet är förbrukat för evigt. Ändå tycker jag fortfarande att Elisabeth Höglunds frisyr trotsar all beskrivning, och att hon envisas säger antagligen något om hur hårdhudad hon är. Kudos för det.

*) Folk borde tvingas att titta på Lyxfällan innan de skaffar barn och tror att platt-TV och svindyra barnvagnar är superviktigt. Jag dristar mig till att säga att det är ett program som gör en socialekonomisk insats. Jag har suttit klistrad och häpnar över all mänsklig dumhet. Art of shopping antar jag. Och konsten är ju fri som en fågel eller åtminstone kanske som Elisabeths frisyr eller en bajsblöja på brickan.

Syndicate content