mackinnon&dworkin

Vissa typer av debatter loopas som en trasig bit kod. Som den sorgliga narkotikadebatten, och debatten om sexköpslagen är sådana tydliga exempel på. 

Men för att specifikt hantera debatten om sexköpslagen. Här pågår en loop av innehåll som har turnerat runt på såväl bloggar som i media (ledarstick, debattartiklar och så vidare i all sin oändlighet) i en sisådär fyra eller fem år, åtminstone räknat den tid jag aktivt deltagit i den. Och det räknar inte med 90-talets debatter som fanns innan sexköpslagen, men där Petra Östergren befann sig tämligen länge och bokstavligt utkastad från den feministiska gemenskapen. 

Nu har tiderna förändrats, sedan 2006 har debatten breddats och allt fler vill ge sin röst i den på endera vis, för eller emot, gott så kan tyckas. För i hjärtat av prostitutionsdebatten handlar det ju om moral, feminism och om synen på sex. 

Kan man till exempel vara mot prostitution (som att se det som ett uttryck för mäns överordning?) och ändå vara emot sexköpslagen (att anse att det är fel väg att gå)? Javisst skulle jag vilja säga, men lagen hindrar på något plan att debatten kan gå vidare. 

Det blir ganska tydligt att så är fallet när många som ger sig in i debatten faktiskt är okunniga eller föga intresserade att läsa av debatten eftersom det bara loopas allt sådant som bemötts så många gånger att det är nästan oräkneligt. 

Hur ska man sedan egentligen tolka folks plötsliga engagemang i en fråga de aldrig tidigare hörts i något som helst sammanhang, och som tar sig för att upprepa ett likartat debattinnehåll och med samma argument? Som om inget alls hänt står vi alltså och stampar på samma ruta: "tänk om din dotter..."? 

Vi kan utgå från Ia för att exemplifiera hur lite debatten rört sig, hon svarar på ett annat inlägg av någon socialdemokrat vid namn Marika Lindgren Åsbrink som jag aldrig tidigare läst något av eller sett i sexköpsdebatten. Hon skriver och Ia citerar det centrala, och jag håller med om problematiken att lyfta detta till ett försvar för en lag:

På ett renodlat filosofiskt plan kan jag inte dra en klar gräns mellan varför jag tycker att lönearbete är okej men inte sexarbete. Nånstans tar filosofin stopp, och känslorna tar över. Mitt slutgiltiga argument för varför man inte ska kunna köpa någons kropp i sexuellt syfte är helt enkelt: för att det känns fel.

Sexköpslagens försvar är i allra högsta grad mest av allt motiverat av sådana oklara gränser, som om det personligt upplevda har allmängiltig vikt. Ta när socialdemokraten Katrine Kielos skulle försöka försvara sexköpslagen med att hänvisa till, men utan att kunna definiera, värdighet och jämföra med kast med dvärg, tillslut drog hon till med för att hon "känner så". 

Filosofin tar inte stopp, men den räcker inte för den som vill rättfärdiga sina känslor de vill omsätta i politisk verklighet. 

Filosofins uppgift för politiska idéer är att förmå på ett logiskt och etiskt vis dra sådana gränser: mellan privat moral och det allmängiltiga, mellan arbete och slaveri. Utan dessa gränser måste vi förlita oss på magkänsla, och inte bara det, utan vi måste ta ställning politiskt till vems magkänsla stämmer bäst med vår egen. Det är förstås inte filosofi i någon mening som helst, utan snarast det som socialliberalen Martha Nussbaum så träffande beskrev som "äcklets politik". Men vi har till stor del tillåtit denna oklarhet eller filosofiska gränslöshet, att äckel inför olika grupper i samhället i olika tider varit fullt möjliga att lagstifta om. När äcklet blir mindre utbrett först då blir det acceptabelt att ifrågasätta den typen av lagar som tar sikte på misshagliga grupper, men själva äcklet som politisk värdemätare är fortfarande acceptabel. 

Med det ur systemet vill jag ändå kommentera några saker. Marika skriver med standardretorisk prosa att: 

När det gäller motståndet mot sexköpslagen finns det vissa saker som gör mig illa berörd. Det gäller bland annat tonen hos många av  debattörerna. Förespråkare för sexhandel framställer sig ofta som underdogs; som om de stod på de svagas sida (se exempelvis Paulina Neuding, Camilla Lindberg och Marianne Berg samt Louise Persson och Laura Agustín). Ett vanligt argument är, typ, ”staten ska inte lägga sig i hur människor har sex. Vuxna människor är fullt kapabla att själva avgöra om de vill sälja sex eller inte”.

Här vill hela mitt inre revoltera inför halmgubberesonemanget, tills jag förstår att hon är naiv och inte speciellt insatt i debatten alls. "De svaga"-argumentet är ju förbehållet försvararna av lagen. Vi andra försöker se på frågan som mer komplex än att försöka tvinga in kvinnor i förutbestämda mallar av offer. Och vad är det som säger att bara för att man varit utsatt i sitt liv så ogiltigförklaras förmågan att göra självständiga val bara för att det handlar om sex? Hur kan man påstå sig alls bry sig om människor genom att behandla vissa människor - per default - som om de vore utvecklingsstörda?

Med den halmgubben lagd fortsätter hon med att skriva att dessa våra "argument" är "djupt problematiska" därför att många som säljer sex är traumatiserade av sexuella övergrepp, och refererar till bland annat Sven-Axel Månsson, och länkar vidare till kris- och traumacentret här. Men vad Marika inte alls berör eller verkar veta något om är just forskning om sexarbete, och det är det verkligt "djupt problematiska" att de flesta sådana här studier som politiskt lyfts fram handlar om hjälpsökande, och förstår man inte att det är en vetenskaplig omöjlighet att generalisera sådana fynd på "kollektivet" sexarbetare är man inte seriös utan ideologiskt blind. Detta är inte alls godtagbart inom den forskning som idag görs om prostitution. 

Det gör mig illa berörd. 

Vad gäller Marikas utsvävning om attityder. Utan att gå in på själva studiernas validitet, vilket man bör göra, och om man verkligen kan påstå att sexköpslagen förändrat attityder (sid. 359-380), måste frågan resas om det alltid kan påstås vara något gott med att stigmatisera handlingar och människor? 

Sist, roligt att Gunilla Ekberg ger sig tillkänna i debatten efter så lång frånvaro. Det är roligt på flera plan, en är ju förstås att det är hon som försökte ge vetenskapligt skimmer åt sexköpslagen genom att hävda att den är ett effektivt verktyg mot trafficking för sexuella ändamål, helt utan bevis. Att hon själv var en av konstruktörerna av lagen är en annan och är mån att den ska ses som närmast magisk är förståelig.  

Men här skriver hon i Arbetaren, och en passage är faktiskt intressant, nämligen det där med att förhoppningen i Tyskland att en legalisering skulle öka fackligt engagemang och liknande, det har inte uppfyllts. Men det är också något som flertalet sexarbetare påpekat inte så konstigt, eftersom verksamheten fortfarande är fylld av stigman, men kanske viktigast, de flesta är inte intresserade att registrera sig som sexarbetare. Misslyckande kallar Ekberg det hela, men då är ju frågan vad det är för mål man har; för sexarbetare är det mest naturligt att slippa att trakasseras och få vara ifred, för politiker är det ju lätt att hålla rosiga mål. 

Sedan faller resten av texten som en trött sufflé, och inte undra på, genom att peka på undersökningar som inte alls lever upp till några vetenskapliga kriterier så kan man ju hävda vad farao som helst. Ekberg kan fortfarande inte peka på lagen som något som hindrar trafficking, av den enkla anledningen som Laura Agustín skriver om idag: Garbage in Garbage out. Dålig data (se kommentarerna) kan inte användas till något annat än att erkänna att det möjligen behövs mer forskning. 

***

Libertarian Music Appreciation #10 The Dandy Warhols - Everyone is Totally Insane. Kommentar är ganska överflödig. 

Dubbelpostar idag lite idag om sexköpslagen och Littorin, det är kanske inte helt kosher, men just detta berör mitt hjärtämne som synes, klipper in detta:

***

Den där frånvaron av det journalistiska uppdraget som borde innebära något mer än att jaga säljande rubriker handlar också om tendensen att krypa för makten. Vad är det som hindrar att ta ett allvarligt journalistiskt ansvar som maktgranskare och därmed ställa relevanta och genomtänka frågor genomsyrade av efterforskningar? Varför duger inte själva hantverket att skilja sakligheter från "rykten" och ställa frågor när något ser ut att inte hålla för de politiska hallelujahkörer som går igång?

Nu talar jag om förra fredagen och årets hetaste politiska släpp: Anna Skarhed och utredningen om sexköpslagen. Jag konstaterar efter en vecka att den kritiskt granskande journalistiken kammat noll, här finns i stort sett inget, två ledare, en lyrisk och en kritisk, det är allt. Annars, intet annat än pliktskyldigt rapporterande. Ändå finns all anledning att lyfta upp utredningen i media som möjligen en av årets största politiska skandaler: här finns både vetenskapligt fusk och idelogiskt trams. Det finns något för alla, vad väntar ni på?

Detta är därför en efterlysning av journalister som stolt bär på det tunga uppdraget att granska makten, som inte kryper eller jagar rubriker. Ni har en del att göra.

Nu i morse lade Aftonbladet korten på bordet till slut, eller lämnade över ett gredelint kuvert till Littorin, något de borde ha gjort redan samma dag när frågorna ställdes. Kritiken består därför, men nu kan den också riktas till själva sexköpslagen. En lag som enligt min mening är en ideologisk produktion med inget annat syfte än att reglera fredlig mänsklig sexualitet och handlingar. Kritiken mot Littorin är väldigt enkel, det är ett hyckleri att köpa sex samtidigt som man ingår i en en regering som gör allt för att den ska bestå. Kanske det är den här typen av avslöjanden och handlingar som snarare visar hur absurd den i själva verket. Därmed riktar jag ett stort tack till den kvinna som tydligen redan för två veckor sedan trädde fram och berättade för att visa hyckleriet, men den äran är inte Aftonbladets som förhalade den. På Liberati reagerar man med att välkomna Littorin till nästa Pride. 

 Det är dags för en Libertarian music appreciation nu.

Libertarian music appreciation #6

Foo Fighters - The Pretender - 'cause we're are each and one of us not like any other and we fight to keep it that way...gärna med en gitarr, eller blogg, fredligast så. Men en dag som denna passar den extra ironiskt bra om en pretender. 

Det finns även en engelsk version av denna artikel hos Laura Agustín.

Behind the happy face of the Swedish anti-prostitution law

***

”We don’t work with harm reduction in Sweden. Because that’s not the way Sweden looks upon this. We look upon it that this is a ban on prostitution, there should be no prostitution”

...sade Anna Skarhed medan hon lade huvudet lätt på sned och log brett till den frågande journalisten på presskonferensen i går med anledning av årets politiskt hetaste släpp: utvärderingen av sexköpslagen. Lite senare sade hon med eftertryck att harm reduction minsann inte ingår i någon svensk modell, så ingen skulle kunna missa det. Och på det kastade hon ur sig att prostituerade - och lade till att hon menar kvinnorna - inte alls är marginaliserade, för även om en del hävdar det så har ingen i utredningen sett det. Detta avfärdande av människor på förhand är makabert.  Redan här kan man ju ta sig för pannan, eller banka den i tangentbordet av pur frustration och trötthet. 

Uttalandet om harm reduction är intressant som sådant, då det är motsatsen till morallagar, vilket Skarhed försökte värja sig från genom att presentera lagen som blott ett förbud av ett oönskat socialt fenomen. Men det är ju inte blott så. Själva föresatsen att förbjuda fredliga handlingar bara för att det ogillas moraliskt, är och förblir moralistiskt. 

Det är inte heller sant att Sverige inte praktiserar någon form av harm reduction, vilket kondomutdelning, bilbälten, och till trots mot repressiv politik mot t ex användare av illegala droger så finns metadonbehandling, och nu även sprutbyten som införs på bredare front, alla är exempel på sådana åtgärder. Man skulle ju kunna föreställa sig att en expert på lagen, en Justitiekansler, och av regeringen utsedd som ansvarig för en utredning av denna kaliber skulle ha någon insikt i vad som görs och om skillnaden mellan pragmatism och ideologi. Därför blir ett uttalande som detta något som indirekt säger en hel del om Skarheds egna föreställningar och ambitioner. Det är inte att visa intresse för sexköpslagens verkliga effekter. Man kan inte värdera dessa effekter utan någon förståelse för harm reduction, det är som att värdera allt annat än effekterna på de människor som berörs. 

Det andra uttalandet om den icke-existerande marginaliseringen - som Skarhed ser på saken - är helt förbluffande arrogant då det totalt ignorerar vad många sexarbetare faktiskt hävdar är deras erfarenhet, nämligen ökat stigma som leder till ytterligare marginalisering i samhället. 

Som Pye Jakobsson, Rose Alliance, kan berätta om

Jag erkänner att mina förväntningar inte var speciellt höga, men detta förväntade jag mig inte. Jag var beredd på att  fokusera på faktumet att Skarheds uppdrag var inte att kritisera lagen, men detta är mycket mer än bara det. 

Här råder brist på bevisföring, en uppseendeväckande ignorans inför objektiva vetenskapliga principer, en grumlig metodisk bild som gör att det råder tvekan om man rör sig med rena gissningar eller fakta. Slutsatserna blir också tveksamma och ogiltiga. Det ofta förekommande svenska egensmickret kring sexköpslagen upprepas även här i rapporten, och Sverige som den moraliska ledfyren i världen, där lagen ges närmast magiska dimensioner i sin beskrivning, som verktyg mot människohandel och som förgörare av patriarkatet. 

Det var 1975, nu vill Sverige exportera sexköpslagen.  

Beatrice Ask är lycklig.

"Jag tycker att det är bra att vi får den här utvärderingen och det är roligt att notera att lagen faktiskt ger effekt, säger justitieminister Beatrice Ask till TT"

Effekten som anges som viktig i sammanhanget handlar om lagens normativa roll, men att något möjligen har normativ effekt betyder inte att det är bra. Avsaknaden av verkliga analyser hur lagen drabbar dem som berörs är direkt människofientligt och vetenskapligt löjeväckande, vilket inte är bra. 

Exempelvis nämns "källor", men ingenting förklaras om metodik. "Källor" beskriver personer och organisationer som man varit i kontakt med, däribland ECPAT  (om än att det är svårbegripligt vad sexuellt utnyttjade barn har med lagen att göra, vare sig de är offer för människohandel eller inte), men ingenting om hur de intervjuade har valts ut, eller hur de är relevanta, vilka enkäter som använts eller hur de analyserats. Förvisso brukar inte det vara något karaktärsdrag för statliga utredningar, men i en fråga som tar sikte på att utvärdera lagstiftning kring en kriminalisering är det av yttersta vikt att kvaliteten på rapporten är tung, relevant, närvarande, transparent och avläsbar. 

Andra typer av "källor" är sexarbetare själva, men kallas för "utnyttjade personer" (sid. 126-127). Det sägs att 14 personer har besvarat enkäten, antingen som aktiva sexarbetare från organisationen Rose Alliance och före detta sexarbetare från PRIS. Resultaten presenteras bara som en föregiven slutsats: aktiva sexarbetare är inte medvetna om sin utnyttjade situation, och före detta sexarbetare är tillfreds med lagen. Det är inte svårt att läsa in den vanliga attityden om personer som räddats och befriats från prostitution och de som är fast i prostitution och väntar på att räddas och befrias. Vad Skarhed inte reflekterar över är vad organisationen PRIS är: en organisation med väldigt få medlemmar som redan har uppgett att de är för lagen. Rose Alliance å andra sidan är också en liten organisation, och kritiska mot lagen, men åtminstone delade de  enkäten på ett allmänt forum för aktiva sexarbetare. Få ansåg dock att enkäten var värd besväret.* 

Poängen här är att det är helt olämpligt att ta två små, lokala organisationer och hävda att de kan representera alla sexarbetare. 

Kanske misstänkte Skarhed någonstans att rapporten skulle tas för det löjliga skräp det är, eftersom hon väljer att publicera "en berättelse" som bilaga (sid. 279), en personlig hjärteskärande berättelse om en olycklig före detta prostituerad. Den implicita (likaledes löjliga) retoriska ambitionen är riktad mot eventuella kritiker av lagen som "hallå, hur kan du vilja detta lidande?" Men denna strategi borde gå i baklås, med full vetskap att alla sexarbetare är inte olyckliga människor i behov av att räddas, blir det ohållbart. I själva rapporten används den som referens när det diskuteras att "[p]ersoner med erfarenhet av prostitution har komplexa hjälpbehov och insatser riktade till dessa personer ställer krav på särskild kunskap och kompetens." Fint tänkt ytligt sett, men sexarbetare kan inte klumpas ihop på detta sätt. Berättelsen är dessutom författad av organisationen PRIS, vilket säger en hel del om rapportens agenda. 

Därutöver hävdar Skarhed att å ena sidan har de inte en aning om hur många sexarbetare det finns i prostitution, men å den andra att lagen har framgångsrikt bidragit till att gatuprostitutionen sjunkit med hälften. Hur det nu än är med den saken så påstår hon också att ökningen av sexuella tjänster på nätet inte skiljer sig så mycket från närliggande länder, och av detta dras den något fladdriga slutsatsen att det visar att lagen inte har bidragit till en ökning av "dold" prostitution. Det ska ses som ett försök till ett bemötande av kritiker mot lagen som hävdat detta. Detta utan problematisera kultur och attityder, sociologiskt eller historiskt. Men sedan kommer den stora slutsatsen - baserat på att inte veta - att minskningen av gatuprostitutionen är en reell minskning av prostitutionen i Sverige. Kausalitet genom förvirring? Det är anmärkningsvärt att slutsatser kan dras genom att inte ha en aning, dvs, inga siffror, och i motsättning till det som Socialstyrelsen redan konstaterat i sin kartläggning 2007: Vi vet inte. 

Kanske det finns ett sinnesstillstånd som kan förklara det? Skarhed menade på presskonferensen att slutsatserna var självklara och att det insamlade materialet bidrog till att kunna dra dem. 

”Jag kan väl säga så att, jag är inte, jag är inte egentligen, jag tycker inte att det här är häpnadsväckande utan egentligen tycker jag att det här är ganska självklara slutsatser. Men det viktiga har ju varit för utredningen att försöka så att säga få underlag för att kunna dra dem. Och vi har ju jobbat på det sättet.”

I rapporten (sid. 18) sägs följande:

"De empiriska undersökningar som genomförts har i vissa fall haft begränsad omfattning och det förekommer olika arbetssätt, metoder och syften. Bland annat mot den bakgrunden kan det ibland finnas skäl att tolka resultaten med försiktighet. Med dessa reservationer gjorda anser vi emellertid att det ändå är möjligt att dra slutsatser utifrån det material vi haft tillgång till och de resultat vi presenterar utifrån detta underlag är enligt vår uppfattning en så tydlig bild som det i dag är möjligt att åstadkomma."

En annan förklaring ligger närmare till hands, i själva direktivet, som anger att syftet är att värdera huruvida lagen haft någon preventiv effekt, vilket var motivet för lagen, och hur den kan stärkas för att möta det kravet. Direktivet påpekar att lagen är viktig och utvärdering må ej föreslå eller peka i någon annan riktning än att det fortsättningsvis bör vara förbjudet att köpa sex. Huruvida lagen då är framgångsrik eller misslyckad spelar ingen större roll, de enda slutsatser som är möjliga att dra är om lagen ska förstärkas eller bevaras som den är. 

Nödvändigheten att adressera metodiken är mycket viktig, men också noterbart är att Susanne Dodillets avhandling och kritik mot lagen, från 2009, nämns i förbifarten i referenserna, men ingenting nämns eller problematiseras i rapporten. Samma gäller Petra Östergren, vars kritiska bok från 2006, om den sexuella moralismen som omgivit en populariserad feminism hon ansåg låg bakom lagen. De avfärdas dock indirekt och implicit genom att påstå att det inte är relevant att sära på ofrivillig och frivillig prostitution. Varför nämns dem då alls? Är det för att genom att inkludera dem i referenserna så finns möjligheten att framstå som opartiska, utan att bemöta eller bry sig om att bemöta kritik.

Lagförslag och ideologisk koppling. Utvärderingens uppgift var att lägga fram förslag på möjliga ändringar i lagen, och detta har gjorts genom att föreslå en uppskrivning av straffvärdet från högst 6 månaders fängelse till ett år. Det andra förslaget är att erkänna sexarbetare som brottsoffer och med det också kompensation.

Dess ändringar är syftade att bli mer lika sådana som används för våldsamma brott, som misshandel. Men detta är bara en ideologisk idé som är passar perfekt med den radikalfeministiska idén att prostitution (kvinnlig nota bene) är en form av våld mot kvinnor. Idén att kompensera sexarbetare som brottsoffer är ursprungligen radikalfeministen Catharine MacKinnons, hittills bara föreslaget av Feministiskt Initiativ. En gång publicerat på newsmill tillsammans med MacKinnon (min egen respons på den här).

Det här reser allvarliga frågor om Skarheds ideologiska ställning, i synnerhet som uppgiften skulle vara utförd av en objektiv observatör. Faktumet att utredning lider av sådana kvalitativa brister gör det än viktigare att resa dem. 

Med allt detta sagt, finns en återstående punkt i rapporten att adressera.

Det hävdas att människohandel för sexuella ändamål har påverkats av lagen. Men åter igen, detta är baserat på uppfattningar (vad en del tänker och tycker), som att Sverige inte är attraktivt för människohandlare. Detta kan vara helt sant, men vad rapporten inte frågar är hur lagen skulle ha haft en verkan, med historisk jämförelse, eftersom vi inte vet huruvida Sverige någonsin varit ett populärt mål för människohandlare. Samma typ av frågor borde ha ställts om prostitution, men det skulle förstås ha krävt hårda siffror, inte enkla att samla in i en stat som i praktiken förbjudit företeelsen.

Nu blir det remitteringsgång, och jag önskar att de olika instanserna förmår se vad detta är, ett ideologisk arbete i följsamhet med det politiska beslutet att bannlysa ett fenomen, inte ett friskt och hjälpfullt instrument för att värdera effekterna av lagen. 

Reaktioner:

NPPR har publicerat en notering att rapporten kommer ge upphov till "endless fodder for proponents and critics of the ban alike to continue trading claims and counter-claims as to what the ban has (and has not) achieved since its implementation." Nåja, det var ju också ett onödigt flat sätt att säga att det är inte helt svårt att se alla brister.

Julie Bindel håller på att gå i taket av lycka, över denna objektiva och förutsättningslösa Skarhed, så förvånande. (Laura vägrar länka)

Och viktigt bloggat Hanna Wagenius, Niklas Dougherty, Hagwall, Sanna Rayman. Per Petterson, Greta, Magnus Brahn, Hans Egnell, Emil Isberg, Helena Von Schantz, Fridholm, Maria Hagbom, Sagor från livbåtensynpunkter på feminetik. Tipsa gärna om fler bra inlägg!

Tillägg: På Expressens ledarsida skriver Anna Dahlberg idag om lagen och utredningen, alltså, inte en mening är rimlig, om än att hennes jubel över en dålig utredning kan noteras. Dahlberg, kroppar är inte till salu, men en tjänst, inte olikt Annas fingrar på tangenterna som skriver ledare, skillnaden är att tänka sig att tangenterna njuter och betalar Anna, om inte hennes läsare och arbetsgivare. Jag vet, inte den bästa liknelsen, men så är inte det där med kvinnokroppar till salu speciellt smart heller. Och nej, detta tröttsamma argument om att anvisas arbete som hora, som sexarbetare bör man vara lämpad och vara intresserad, vem som helst är inte polis eller brandman heller: och man får säga nej även på AF till det. Varför skulle det vara annorlunda här med sex? Nå, Dahlberg får ta och läsa Laura Agustín om det där med the no-methodology on trafficking report. Varsågod!

*) Frågade Pye Jakobsson, från Rose Alliance, direkt om detta och hon säger att enkäten kom i januari, och väldigt få fann den allt annat än "idiotisk.