filosofi

filosofi

Förnuft och känsla

Hur menar vi att rättvisa skipas?

Vi har all varit där någon gång i livet, när vi upplever oss ha blivit orättvist behandlade, skymfade, förnedrade. Och känslorna det väcker. Hämndbegären. De flesta, eller kanske det bara är jag som haft dessa fantasier av upprättelse genom någon slags "poetic justice" - att den person som betedde sig så illa också blir likvärdigt (om inte värre) illa behandlad? När människor som står oss nära råkar ut för våld, bubblar samma slags känslor upp, att man vill med egna händer döda, lemlästa, såra, och skada den som gjort något så illa, och tanken att vilja detta är fullt begriplig.

Det är med andra ord begripligt att ryckas med och känna sig tillfredsställd när en terrorledare skjuts i skallen.

Men hur skulle ett samhälle fungera om dessa känslor verkligen omsattes som lag och ordning, som ett instrument för att skipa rättvisa? Om vi ger vika för alla dessa förvisso  begripliga känslor, vad ska då hindra människor i samhällen att sätta ett skott i nacken på alla de man anser och tycker förtjänar det? Vad ska då hindra att samhällen å ena sidan brutaliseras och å den andra att själva de principer som vägleder frågor om hur man kommer fram till en rimlig bedömning av individuell skuld och ansvar bara står i vägen?

Lynchningarna i USA på svarta - på vilket vis skiljer sig egentligen dessa från andra handlingar där rättstänkandet får ge vika? Jag vet att det är retoriskt småfult: men likväl detta är vad hämnd som rättvisa har för konsekvenser, och om det är dåligt där eller där så är det för att det är principiellt och moraliskt förkastligt, sluttande plan och allt det.

Så avrättningen - det utomrättsliga dödandet - av Usama Bin Laden väcker funderingar på vad vi menar är rättvisa. Skall det ses som en akt av hämnd eller bör man se rättvisa som ett straff för en brottslig handling - något som vägleds av ett rättstänkande (dvs straff utmäts efter en prövning där också försvar ingår)? Kan det vara både och?

Det är svårt att se vad rättvisan i den senare meningen egentligen har med att Navy Seals på operativ order skjutit Bin Laden i skallen. Om nu rättvisa har något att göra med det så är den just "poetisk" eller bibliskt "öga för öga", men föga vägledd av ett rättstänkande. Hämnd som enda rekvisit. Tanken på detta är som ett smaklöst skämt, fast det är ju inte ett skämt.

Man kan jämföra med avrättningen av Saddam Hussein. Man kan se det som ett resultat där "både och" fått plats; dvs både hämnd och rättstänkande. Likväl fann jag det också smaklöst och oroväckande, på precis samma sätt som jag ser på dödstraff som inget annat än en markering där hämnden är en ingrediens men där det inte finns något som helst ansvar (förutsatt att alla de legala rekvisiten följts) för den som utfärdar en sådan order eller genomför det.

För det är trots allt något en förnuftig rättsstat - till skillnad från en rättsstat som tillämpar känsla som legitimt rekvisit för straff - har att kräva av medborgare som tar på sig en vigilante-rock och hämnas med våld och död: nämligen att då får man också ta ett ansvar för en sådan handling.

Visst jubla över en död terrorist och om inte annat en "symbolisk ledare" som förtjänade dö, men det är också att hylla en havererad rättvisa där hämnd blivit ett giltigt inslag för att utmäta straff. Det är också att legitimera och buga inför en världsordning där våra friheter inskränkts bit för bit, och som inte en död terrorist någonsin kommer att förändra till det bättre.

Jag förstår att man kan invända med "det är ju krig och Bin Laden är ledare för en terrororganisation". Det kan diskuteras det personliga ansvaret som kan avkrävas - men nu har ju inte det skett, det kommer aldrig prövas, utan förmodats och nu är han död.  Och att framhärda med sådan argumentation, då bör man inte heller beklaga sig över de övergrepp som också sker i namn av detta "krig mot terrorn", de är också styrda från magen, en panisk rädsla har fått ersätta förnuft och symboler ersätter verklighet. Och så många har tillåtit det och sett det som helt acceptabelt, att de jublar är i så fall inget konstigt, för vilken slags rättvisa står de för?

Men det är alla de andra som borde veta bättre, att detta bara är ytterligare ett symptom på en stat som gett upp alla de principer som de påstår sig värna.

Man kan också invända med att detta beslut på något vis undanröjt större hot. Så hette det också när Irak invaderades och när Saddam avrättades hette det att hans symboliska värde var ett hot. Kanske det, men kanske denna handling medför större hot? På det sättet hade det varit bättre att få fast galningen än att döda honom. Jag vet inte vad invasionen och hängningen av Saddam inneburit exakt på en millimeter, men konflikterna, oroshärden, i Irak kan väl knappast härledas till något annat?

På en moralisk not kan man ställa sig frågan på vilket vis handlingar som har hämndkänslor som motiv inspirerar något tal om civiliserade rättststaters moraliska övertag gentemot de samhällen man tänker sig styrs av barbari och godtycklig rättvisa.

Mårten Schultz skriver bra i DN:

När kulan trängde in i huvudet på vår tids värsta brottsling innebar det inte att han mötte rättvisan utan att han undgick den. Genom döden undandrar bin Ladin sig de rättvisans institutioner som skiljer vår rättvisa från bin Ladins. När vi inte längre ser detta som ett nederlag har vi förlorat något centralt.

Hanna Wagenius skriver också bra och poängterade det moraliska besväret med att hylla detta också medför likgiltighet inför t ex Guantanamo Bay.

LouiseP Sound&Vision

Liberati feminism anordnade paneldebatt om Feminism för en vecka sedan med Maria Sveland och Magnus Betnér. Jag hoppade in istället för Petra Östergren som blev stressad med slutmanus för någon roman.

 

Och om den klassiska liberalismens fader John Locke i regi av Timbro - en idésherpa.

Kan lyssnas på från och med idag här.

 

Idésherpor, alliansleda och liberala upptäckter

Alliansen till vilket pris som helst?

Vad ska vi göra med en regering som ständigt vållat besvikelse i de liberala leden? Motfrågan huruvida det vore bättre med en rödgrön regering kan tyckas tillräcklig för att rikta blicken på Alliansen bara för att. 

Kruxet är att det finns inga bara därför att.

Men det finns gott om istället. Och då menar jag inte nödvändigtvis politiker, politiska partier och det eviga kletandet med det minst dåliga. Jag menar något åt hållet bara gör.

Och ungefär där befinner jag mig. Inte så att jag drömmer om att sjunga om att skjuta statsministern. Inte så att jag tror att det aldrig kan spela någon roll alls vilka som regerar, men den lilla rollen är trots allt så väldigt liten att jag ger nog faktiskt valet på båten och ägnar mig åt en plan som innebär något slags krypskytte fast med ord. Men mer om det senare.

Nu ska jag bara flagga för några saker.

Timbros Fredrik Johansson drog i förra veckan i gång en idésherpa för alla de (och ärligt talat nog jag själv också) som är nyfikna på men inte har tid eller ork att ta itu med liberala filosofer och inspiratörer. En serie poddar att bekvämt lyssna på och låta sig lotsas bland filosofer och tankar. Kommande podd om John Ralwls (han med "En teori om rättvisa") ska bli intressant, Ayn Rand ropar från graven på andra sidan om Atlanten att det är ett sådant där verk som ingen kommer orka läsa men likväl ha åsikter om. Först ut i poddserien var Håkan Holmberg om KarlPopper. Idag kan ni lyssna på Johan Norberg som berättar om Aristoteles. Petra Östergren kan ni lyssna på nästa vecka om Barnardkonferensen. Sedan kommer jag den 13 maj och brer ut mig om John Locke.

Och den stora upptäckten att det bland "liberaler" idoliseras rätt obehagliga typer

Nu har det märkligaste av märkliga hänt* - ett par tre år efter några av oss liberala bloggar - nämligen upptäckten att Ayaan Hirsi Ali inte är så speciellt liberal och att det råder en islamkritik som mest ägnar sig åt kollektivisering och nationalistiskt förhärligande. Fantastisk upptäckt, men kunde ni verkligen inte ens skönja det i Magasinet Neos bruna nummer?

Och slutligen Erixon skriver idag en komplett misslyckad bloggpost om att islam och muslimer inte är samma sak, med analogin att vi inte ska döma tyskarna efter nazismen. Lustigt, men det är ju precis vad man gör när man dömer alla muslimer efter en enda tolkning och praktik av islam genom att påstå att moderat islam är omöjlig och om det finns moderata muslimer så är de passiva. Jaha, då var väl tyskarna det också? Problemet är att Erixon och Hirsi Ali talar om islam som det vore likvärdigt med nazism, och då kan man ju inte applicera saker som fredliga nazister/muslimer, kanske positiva nazism/islam? Ridå. Enter Arne Ankas devis om värdet att tänka innan man talar...

Ett något vänligare svar bortsett från fadäsen med tyskar och nazism:

Varför Erixon tänker fel. Problemet, som jag ser det, är inte bara otydligheten i vad man ska angripa. Att angripa religion är att angripa människor, det är ofrånkomligt, och detta med "moderat islam" som icke-existerande, vilket uppenbarligen bara fungerar om man redan definierar islam efter dominans, och då har det med utövare att göra även om de utmålas som eller är så kallat "passiva". Den brännande frågan förblir var gränsen går mellan vad som är liberala metoder att motverka fundamentalistism när den angriper frihetliga värden. Den största paradoxen i den fria världen är när metoderna tenderar att motverka ett hotfullt fenomen med att tillgripa metoder som raserar frihetens värden.  Här är inte Hirsi svaret.

En annan sak som man kan fråga sig hur i hela fridens namn man kan påstå sig göra skillnad på "lära" och individ när individers motstånd mot den dominanta "läran" ignoreras, de kallas passiva. Vilket är en underlig sak att påstå, ungefär som om det finns en kollektiv skuld och ansvar här, apropå det där med individer.

Läs gärna Erik Svansbo som inte är lika tvärsäker om saker och ting som åtminstone öppnar för en diskussion som för framåt.

(17/10-2007)

 

*) Med ledning av Axess programkväll med Hirsi, tillsammans med bland annat Dick Erixon.

Tillägg: Johan Lundberg skriver på Axess i polemik mot Dilsa Demirbag Sten - och alltså är en sådan här Hirsivurmare - poängterar att Hirsi aldrig svängt eller ändrat inställning. Jag instämmer, det här är inte nytt, det är samma obehagliga inställning till frihetliga värden och islamofobiskt pyr. Men likväl, jag vet förstås att vare sig Sakine eller Isobel har vurmat för Hirsi eller är islamofober, och i grund är jag glad att debatten kommit fast det tog tid.

*) Med ledning av Axess programkväll med Hirsi, tillsammans med bland annat Dick Erixon.

 

Syndicate content